Att vara ensam om sin cancer

2013/09/13 | Av Maria Hellbom

I mitt arbete som psykolog träffar jag ganska ofta människor som är ensamma. Det kan handla om självvald ensamhet som man i grund och botten trivs bra med, men också om att man faktiskt inte har så många i sin närhet, vare sig familj eller vänner.

Oavsett hur ensamheten ser ut kan den göra situationen ännu svårare när man drabbas av en sjukdom som cancer. Vi, vården, förutsätter nästan att man har ett socialt nätverk som kan skjutsa, handla, föra talan, stötta. Men vi lever i ett samhälle där väldigt många är ensamma, utan partner, familj och faktiskt oftare än man tror utan nära vänner också.

”Ta med en anhörig” står det ofta på de kallelser vi i vården skickar ut. Om man nu inte har någon? ”Du kan väl ta med en vän” säger vi då. Men hur enkelt är det att be en vän, som man kanske tycker mycket om men inte är bekväm med att visa upp eller tala om sin kropp inför? Eller om man kanske inte har några vänner som är så nära?

En särskilt svår slags ensamhet är den där man har många omkring sig, men ingen som står en så nära att man vill eller kan dela sina tankar. På ytan kan det verka som man har så många som borde kunna finnas där. Men med sorg i hjärtat konstaterar man att när det gäller, när man själv behöver stöd och hjälp, när man behöver få tala om det svåra och kanske gråta ut i en varm famn, då finns ingen. Det blir en dubbel kris. Sorg över både att vara drabbad av cancer och ensam när man behövde närhet som mest.

Någon gång förstår jag också att nya, kanske oväntade vänskaper uppstår då sjukdomen drabbar. Grannen som man bara sagt hej till under alla år erbjuder sig att hjälpa till att handla, och stannar sedan på en pratstund och en kopp kaffe och säger att det går att ringa på när som helst om man behöver hjälp. Väninnan och hennes familj som öppnar sitt hem, gästrum, tröstkramar och allt, då man är i kris efter svårt besked. Arbetskamraten som följer med in till akuten när man misstänker blodpropp och sitter kvar i alla sju timmarna det tar.

Visa din omtanke om du har någon i din närhet, en vän, bekant eller kanske en arbetskamrat som går igenom cancersjukdom. Erbjud din hjälp och ditt stöd. Ett telefonsamtal, ett kort eller ett brev kan betyda oerhört mycket. Fråga hur det är, om du kan göra något. Lyssna! Att lyssna räcker mycket långt. Du anar inte vad din omtanke kan betyda. Eller vad den kan leda till – du kanske också får en vän för livet!