Några ord om döden

2013/12/11 | Av Maria Hellbom

Det här med döden är nog svårt för de flesta men extra svårt är det om man själv eller någon nära har en svår sjukdom, till exempel cancer. Cancer förknippas fortfarande, trots att så många idag blir friska från sjukdomen, med död. Trots att vi de senaste 20-25 åren sett en mer än fördubbling av antalet personer som lever tio år efter en cancerdiagnos är döden fortfarande det första många tänker på när de hör ordet cancer.

Döden är också något de flesta tänker på när de får sin cancerdiagnos. För en del är det kanske en snabb tanke som avfärdas direkt, och så går man vidare. För andra kan det vara många och långa dagar och nätter där tanken är ständigt närvarande. Cancerbeskedet blir på något sätt en väldigt påtaglig påminnelse om att vi alla en dag ska dö.

Hur mycket och hur djupt man tänker behöver inte alls handla om att man har en stor risk för att avlida av sin sjukdom. Tro mig, för många som helt säkert kommer att bli botade är tanken på döden ändå mycket, mycket närvarande.

Ibland försöker man prata om sina tankar, till exempel med närstående eller vänner. Man kanske vill berätta vissa saker som man nu vill planera, till exempel kring begravning eller arv, eller så vill man helt enkelt lätta sitt hjärta och få stöd och tröst. Då vet jag att man kan få höra saker som "men det ska du inte tänka på, det här kommer att gå bra" eller "oroa dig inte, allt ordnar sig".

Alla tycker nog att det är svårt och jobbigt att prata om döden, man vill inte röra om eller riva upp något som man tror kan skapa oro eller skrämma. Man tänker, i bästa välmening, att det är bäst att lägga locket på och undviker det samtalsämnet. Men att undvika kan ofta bara göra allt mer laddat, och att inte prata om något är sällan något som gör att man också slutar tänka på det - tvärtom.

Jag tror att vi både behöver och vill prata om döden. Jag har träffat många, många som uttrycker det när det blir sjuka. Jag tänker också på den väldigt stora uppmärksamhet journalisten och musikern Kristian Gidlund fått då han med stort mod och öppenhet skrivit om hur det är för honom att veta att han snart ska dö. Det säger mig att det här något vi saknar att prata om. Att på varsamt och respektfullt sätt prata om det, även om det "bara" handlar om att lösa de praktiska frågorna, kan ofta vara ett bra sätt att kunna lägga tankarna åt sidan och gå vidare med att leva sitt liv.

Döden är en av de stora existentiella frågorna*. Vi ska alla dö, men ingen kan säga säkert när eller hur det kommer att gå till. Ingen av oss vet vad som händer efter döden. Är det slutet? Eller bara början på en ny resa? Hur ser den i så fall ut, och vart bär den? Ingen vet. Vi kan bara tro.

En äldre herre förklarade för mig att det var hans fasta övertygelse att han efter din död skulle komma till ett ställe med en eka, ett fiskespö och en sjö med en jädra massa fisk. Det såg han fram emot, även om det absolut inte var något fel på livet heller. Men det var vad han trodde på.

Och det låter ju faktiskt ganska trevligt.

* Vad är existentiella frågor? Det är de stora livsfrågorna så som meningen med vårt liv, varför vi finns till, varför ser våra liv ut som de gör, men också frågor om ensamhet, sorg, skuld, förlåtelse och förtröstan för att nämna några. Jag brukar för att göra det lättare för mig själv tänka att det är de där frågorna som det inte finns något svar på, eller som alla måste hitta sitt eget svar på.