Håret

2013/03/21 | Av Maria Hellbom

Patienten mittemot mig gråter förtvivlat. Hon fyller snart sextio, har klarat operation för sin bröstcancer bra, är aktiv och jobbar fortfarande litet trots tuff cytostatika. Allt har gått så bra man kan begära. Tills nu. Tills håret föll av efter andra behandlingen.

Samtidigt som patienten gråter upprepar hon att hon vet att hon är löjlig. Att håret ju inte är viktigt alls i sammanhanget. Hon har fått en allvarlig diagnos, men hon kommer att bli botad, det säger alla, och det är hon glad och tacksam för. Och håret växer ju ut igen. Ändå blev sorgen så påtaglig när hon fick borsten full med hår här om veckan. Hon hade väl inget fantastiskt hår, helt vanlig pagefrisyr med litet slingor för att lätta upp men inget speciellt alls. Får man sörja ett tappat hår? En vanlig, till och med småtråkig frisyr?

Det är klart. 

Betydelsen av det där med håret har jag fått rätt stor respekt för genom åren. Det här med hår handlar om något som är viktigt för oss alla. Vårt utseende, även de mindre glamorösa, vardagliga delarna av det, är en viktig del av vår identitet och det tar tid att hitta rätt när utseendet förändras. Just att tappa allt hår kan vara en nog så dramatisk och omskakande händelse.

Jag tänker på patienten som fick en jättesnygg peruk – men hon såg så tjusig ut i den så hon ville inte ha den, den gjorde henne alldeles för annorlunda. Jag tänker på patienten som inte vågade visa sig utan sin peruk vare sig för sig själv eller för andra. På patienten som berättade om hur hon grät när hennes make, oändligt försiktigt och kärleksfullt, hjälpte henne att raka av de sista tussarna och sedan smekte hennes bara huvud. På honom som saknade sin begynnande flint. Och på alla som har berättat om det första besöket hos frisören när det börjat växa ut – och man går därifrån med en liten, liten men alldeles egen frisyr igen.

Ett paket pappersnäsdukar senare kan min patient och jag konstatera att man självklart får sörja sitt hår.