Väntetid

2013/04/17 | Av Maria Hellbom

På sista tiden har det kommit ett par frågor i min frågelåda här på BMS som handlar om väntetider. Det har fått mig att fundera på det här med att vänta.

Cancervård är mycket väntan, verkar det som. Vi vill inte att det ska vara så men ändå är det så - det verkar väldigt svårt att göra något åt att väntetider, kanske för att modern cancervård är så komplex och specialiserad och att så många är inblandade till exempel när en diagnos ska ställas.

Hur lång väntan är för lång när man väntar på besked i vården? All väntan, tänker jag. Tio minuter kan vara för lång tid. Två minuter! När man är orolig är varenda sekund en plåga. Ändå kan det vara frågan om veckor, i vissa fall månader, innan man får det besked man väntar. En del patienter, även sådana som gått igenom riktigt tuffa behandlingar, beskriver väntan på diagnosbeskedet som den absolut psykiskt mest pressande perioden under hela sjukdomsförloppet. Inte så konstigt tycker jag - vi människor fungerar ofta så psykologiskt att vi handskas med ovisshet genom att föreställa oss "det värsta" och det är just vad man gör under den perioden.

Det är inte bara besked man väntar på i vården. Man väntar på att behandlingen ska komma igång. På att man ska bli uppropad i väntrummet. På en läkartid. På röntgentid. På sjukresetaxin. På att behandlingarna ska bli färdiga. På att må bättre. På att det ska bli som vanligt igen.

Som patient behöver man förhålla sig till att vänta, beväpna sig med mycket tålamod. "Patient" betyder faktiskt "tålmodig". Men jag förstår att tålamodet tryter ibland - det gör det hos oss som jobbar i vården ibland också, när saker drar ut på tiden utan att vi kan påverka dem.

En kvinna som jag träffade jobbade mycket med att förhålla sig till väntetider. Hon sa att när hon fick sitta länge i väntrummet så tänkte hon att det var bra, det betydde att hon skulle till en läkare som lät besöken ta den tid som behövdes. Jag vet inte om det skulle fungera för mig själv att tänka så i den situationen, men hon tyckte att det blev lättare.

Även om man väntar är det viktigt, tycker jag, att inte låta allt annat i liver pausa medan man väntar. Svårt, jag vet, men viktigt. Att inte låta cancern, behandlingarna, väntan ta över livet mer än vad som är absolut nödvändigt.