Att få bli tant

2014/12/11 | Av Maria Hellbom

Att få bli tant

Häromdagen konstaterade jag när jag var hos min frisör att det där som jag tänkt var litet solblekt vid tinningarna, det var nog faktiskt gråa hår. Hoppsan.

Det här med att bli äldre är inte så enkelt i vårt samhälle. Ibland känns det nästan som att bäst-före-datum är passerat för länge sedan även för oss som är tillverkade på sextio- och sjuttiotalet. Trettio sådär ska man vara, absolut inte mer – i alla fall om man ska tro vissa veckotidningar och TV-program. Så visst, i ljuset av det kan jag förstå när människor ibland tycker att det är jobbigt att åren går.

Fast när jag blir påmind om att åren går, som där hos frisören, så är det alltid litet dubbelt för mig. Det är det när jag pratar med någon som beklagar sig över att det är jobbigt att bli äldre också. Eller när jag pratar med någon som klagar på sina gråa hår, eller på att ha fått rynkor i ögonvrårna.

För då tänker jag alltid på Lena.

Lena ville verkligen, verkligen åldras. Bli rynkig, och gråhårig – å, vad hon ville det. Hon ville bli tant, sa hon, av hela sitt hjärta ville hon bli tant. Kunna åka tåg på pensionärsbiljett. Passa barnbarnen. Behöva läsglasögon. Till och med att gå med rollator längtade hon efter att få uppleva.

Men det blev ju aldrig så. Hon visste att det aldrig skulle bli så, även om hon nog aldrig slutade hoppas på att hon ändå skulle få åldras. Jag tror hon hoppades ända till slutet – men hon blev inte äldre än femtiotre år. Och även om hon hann bli farmor så blev det inte så mycket med barnpassning – barnbarnen var så små. Och pensionärsbiljett, det fick hon aldrig lösa.

Jag brukar tänka på Lena. Och jag tänker på Eva, och Carl, och Ingalill, och alla andra som jag träffat genom åren och som inte heller fick åldras så som de skulle önskat. Cancer är en sjukdom som fortfarande skördar liv, alldeles för ofta och alldeles för tidigt. Lena, Eva, Ingalill och Carl – som hade så mycket kvar att ge som de aldrig fick ge. Som vi hade behövt av dem! Det känns så otroligt ledsamt.

Så även om jag förstår att den jag pratar med kanske slänger ur sig ”om man ändå slapp bli äldre!” eller ”fy vad gråhårig jag har blivit!” utan närmare eftertanke eller mening så känner jag att jo, man ska vara glad och tacksam för att man åldras.

För även om man är litet stelare och tröttare, och kanske till och med börjar få litet små krämpor, så är det faktiskt ett privilegium och en gåva att få bli äldre.

Och den ska man tacksamt ta emot.


Äldre människor är förstås en gåva till oss, tänker jag också, det ska man inte glömma. Litet som en fin flaska lagrat vin – litet grå och dammig på utsidan men ofta med väldigt spännande innehåll. Och fina flaskor lagrat vi har förstås ingen stämpel med något bäst-före-datum!

/Maria Hellström