Som vanligt igen

2014/06/03 | Av Maria Hellbom

Talar du medicinska?

För en tid sedan fick jag frågan om hur lång tid det tar efter en avslutad cancerbehandling innan livet är som vanligt igen. Den som undrade uttryckte både stark längtan och tvekan.

Längtan handlade om att det vanliga vardagslivet skulle vara sådär självklart igen med söndagsfrukostar, storhandling och dagishämtningar, att inte behöva tänka på infektionskänslighet eller vad magen tål. Middagar med vänner, helger på landet. Att orka med. Att inte hela tiden ha en del av sitt medvetande upptaget av cancer.

Tvekan då? Ja det var mer tanke kring om hen egentligen VILLE att det skulle bli som vanligt igen, eller, som det var innan diagnosen. Stress. Gråa arbetsvardagar och sen lite fredagsmys och helg. Att aldrig riktigt hinna med att göra det där som man ändå innerst inne längtar mest efter. Inte ha tid med skogspromenaderna, inte ha utrymmet att tänka igenom från början till slut. Kraven.

Jag brukar säga att en cancerdiagnos kan öppna en möjlighet. När jag säger det brukar människor titta förfärat på mig, så missförstå mig inte - jag önskar verkligen ingen, INGEN, att få cancer. Men om man nu har gjort en cancerresa så har man ändå fått erfarenheter. Dyrköpta erfarenheter. Jäkligt dyrköpta. Så kasta inte bort dem!

När man är sliten och trött av cancerbehandling måste man hela tiden tänka efter före. Planera sin tid. Sköta om sin kropp. Tröttsamt - men man tvingas också ta sig tid och ge utrymme till att prioritera det viktiga i sin vardag. Stanna upp. Och det där, det man kände var det viktigaste, det man längtade efter - det var hjärtat som talade!

Kanske blir livet aldrig som vanligt igen efter en cancerresa. Kanske ska man alltid leva med cancerns spår i sin kropp och i sin själ. Men man kan också ta med sig att det kan vara betydelsefullt att tänka efter före. Sköta om sin kropp och sin själ. Följa sitt hjärta, och välja att gå i den riktningen.