Att känna skuld och skam

2014/02/12 | Av Maria Hellbom

Att få bli tant

Nu har jag just varit på Världscancerdagen som högtidlighålls varje år i Stockholm av den sammanslutning av patientföreningar som heter Nätverket mot cancer. Jag har lyssnat på debatter och diskussioner, makthavare och beslutsfattare har tyckt till om hur cancervården ska fungera bättre. Fantastiskt spännande och viktigt arrangemang som varje år sedan starten för fem år sedan betytt väldigt mycket för att driva utvecklingen inom cancervård framåt.

Men något av det som väckte mest tankar hos mig just den här Världscancerdagen var ändå ett litet samtal i förbigående med en patientrepresentant för patientföreningen Stödet, Karine.

"Man märker ju ibland att medlemmar känner skuld för sin sjukdom" sa hon.

Skuld? tänkte jag. Varför skulle en cancerberörd känna skuld?

"Jo vi är ju en förening för lungcancerdrabbade" förklarade Karine som nog läste mina tankar, "du vet, då kan man ibland få höra att man har rökt sig till sin cancer. Och då skäms man, känner sig skyldig."

Och jo, visst, jag förstår. Lungcancer är en av de diagnoser som tydligast kan kopplas till ett beteende, rökning. Ett val som man har gjort.

Det är relativt enkelt att börja röka. Tills för bara några år sedan fick man röka överallt på offentliga platser, man rökte på krogen när man satt och hade trevligt där och arbetsplatser hade ett rökrum. I rökrummet var det okej att sitta och ta en rökpaus - ofta de enda pauserna man kunde få under en stressad arbetsdag. Man kunde köpa cigaretter överallt. Barn kunde köpa cigaretter. Så allt som behövdes var att man hostade sig igenom några första cigaretter, mådde lite illa kanske - sen var man rökare.

Sluta är å andra sidan svårt och har alltid varit. Nikotin är en beroendeframkallande drog och man mår dåligt när man inte får den. Fysiskt och psykiskt dåligt. Klarar man att sluta röka utan mediciner, stöd och hjälp så är det verkligen värt stor respekt.

Jag kan förstå att man kan känna skuld när man får en diagnos som kan kopplas till något som man själv har gjort. Svårt och tungt och något man själv måste bära. Man behöver förlåtelse, kanske först och främst förlåta sig själv. Acceptera och förstå att det som har hänt är förbi och det som är gjort är gjort, det kan vi inte ändra. Vi kan bara välja hur vi förhåller oss till det nu.

Och vi omkring får aldrig, aldrig någonsin skuldbelägga - vi ska stötta, respektera och göra allt vi kan för att förstå. Förstå att det som nu för oss idag kanske verkar som självklart okloka val faktiskt kanske tedde sig rationella och rimliga då det begav sig.