Det där religiösa

2014/10/13 | Av Maria Hellbom

Talar du medicinska?

På väg ut från jobbet idag stötte jag ihop med två kära vänner - Ingegerd och Maria. Litet fnissiga efter det möte de just hade varit på för där hade det blivit något tokigt missförstånd.

De jobbar på Sjukhuskyrkan, Ingegerd och Maria. Präster.

Inte helt okomplicerat det där med sjukhuskyrkan. Religion väcker många känslor i vårt sekulariserade samhälle. Många med mig har inte längre med kyrkan som en naturlig del i sitt liv, så som det kanske var förr i världen. Religion och religiös tro har blivit främmande och vår bild av präster och kyrka har vi kanske mest från Ingmar Bergman-filmer med flaxande svarta rockar, jättestora kors och domedagsstämning.

Som en patient på en vårdavdelning reagerade när sjukhusprästen var runt och hälsade: "Herregud, kommer prästen SKA JAG DÖ NU OCKSÅ!" (nu var döden inte så troligt utfall av det rutiningrepp han låg inne för men han blev vettskrämd iallafall). Eller som en medelålders man som nästan exploderade av alla sina existentiella grubblerier sa till mig när jag föreslog samtal med en sjukhuspräst (de är mycket bra på sånt): "Nej tack så mycket hörrudu, jag är INTE religiös! Det här får vi lösa på annat sätt. Kanske det finns någon medicin jag kan ta mot det?"

Jag för min del gillar Sjukhuskyrkan. Men det är klart, jag känner dem ju, Ingegerd, Maria, Lena, Erik, Harald - allihop. Vi pratar i och för sig rätt sällan om religion när vi ses, vi pratar om andra saker. Om att ha blivit djupt berörd av det man upplevt under sin arbetsdag. Om att känna sig otillräcklig inför det lidande man ofta möter i vården. Att känna sorg när man varit med vid ett svårt besked, eller när någon dött. Att känna glädje, tacksamhet och stolthet över att det man gör är meningsfullt och värdefullt. Eller som idag bara om något kul som har hänt, hur stora våra barn har hunnit bli och vad vi ska hitta på efter jobbet.

De tvingar aldrig på någon sin tro eller religion - man får tro, känna och tänka vad man vill, det är okej. Som Harald en gång sa: "När jag möter en människa i nöd är det viktiga att jag lyssnar, går med henne på hennes livsresa. Inte att vi går i en viss riktning".

Jag gillar Sjukhuskyrkan för att de är där. De är alltid där, dem kan man faktiskt ringa till jämt så kommer de, de har jour dygnet runt, året runt. Vid olyckor. När ett litet barn kommit alldeles för tidigt till världen och behöver döpas nu, direkt, klockan fyra en tisdagsmorgon. När kärleken behöver hjälp för att vinna och blomma genom en vigsel i ett sjukrum. När en mamma har dött (för jo, mammor kan dö) och hennes barn är otröstligt (för det kan ett barn vara även när det är sjuttio år). När någon är så väldigt rädd för att dö. När någon är så väldigt rädd för att leva. Då kommer de.

De tar emot frågorna som liksom blir kvar när vi i sjukvården, alla vi läkare, sjuksköterskor, psykologer, har gjort vårt genom att åtgärda, förskriva och ordinera.

Inte för att de har några svar, direkt sådär, eller åtgärder och ordinationer. Men det kanske är det som är poängen. De är där, och låter oss vara som vi är och alla de stora och små frågorna finnas som de är.

Och följer med oss när vi letar efter svaren.