Har du varit i klimakteriet?

2014/11/11 | Av Maria Hellbom

Talar du medicinska?

Kvinnan framför mig, vi kan kalla henne Berit, spände uppfordrande ögonen i mig.

Nej, jag hade inte varit i klimakteriet. Jag var 29 år och hade mitt första psykologjobb efter examen.

Jag hade som alltid förberett mig noga för vårt samtal. Förutom den femåriga grundutbildningen till psykolog och fördjupningen om sjukdomsrelaterade kriser, stödbehov och behandlingsmetoder hade jag läst på extra om den cancerform som Berit behandlades för inför vårt möte. Jag hade med mig grundutbildning som psykoterapeut och hade hunnit ha många diskussioner med mina handledare om att möta människor i kris.

Men jag hade ju inte varit i klimakteriet. Det, gjorde Berit klart för mig, gjorde henne mycket skeptisk till att ha samtal med mig. Hur skulle jag, så ung och utan egen erfarenhet av cancer eller klimakterium, kunna förstå vad hon gick igenom?

Och det var ju sant att jag faktiskt inte hade någon egen erfarenhet av att vara i klimakteriet.

Framförallt hade jag inte varit i Berits klimakterium. Fast, sa jag till Berit, var det inte något bra med det? För då kunde hon ju ge mig sin bild av hur det där var för henne, utan några jämförelser med mig. Vårt möte skulle ju handla om henne!

Livet drabbar oss alla olika, och även när vi gått igenom samma sak så gör vi det som olika personer, med olika förutsättningar och kunskaper. Det viktigaste i mötet med någon som behöver ens lyssnande och empati är kanske inte att man gått igenom samma sak och kan relatera till direkt till de utifrån sin egen upplevelse. Det viktigaste är väl att man är beredd, villig och öppen för att lyssna till och sätta sig in i hur den man har framför sig upplever det hon går igenom?

Berit funderade litet på det jag sagt. Sen gav hon mig chansen att hjälpa henne.

Hon berättade om hur det där med klimakteriet var för henne, alla jobbiga förändringar, det där med att plötsligt liksom ha en ny kropp att lära känna. Hon pratade och berättade hela vår timme tillsammans. Och sen bokade vi en ny tid, för Berit ville träffas igen.

Jag har själv inte haft cancer (än, eftersom cancer är så vanligt finns förstås en risk för att jag får det någon gång under livet). Jag har aldrig fått cytostatikabehandling eller strålbehandling, eller genomgått någon större operation. Jag är cancerberörd, som nästan alla människor, eftersom jag har cancerdrabbade i min närhet. Men där stannar min personliga erfarenhet.

Under alla år som gått sedan jag satt där med Berit har jag träffat så många människor med cancer och följt med på deras resa. Men hela tiden med stor respekt för att det är deras helt unika resa. Jag kan följa med, jag kan hjälpa, lyssna, anstränga mig för att förstå och vara ett stöd när vi tillsammans letar efter vägen igenom. Men jag kan aldrig påstå att jag sitter inne med svaren, vet hur man ska gå eller vad som är rätt eller fel att göra.

För det är ju deras resa.