Får man ta undulaten med sig in i himlen?

2014/07/01 | Av Maria Hellbom

Talar du medicinska?

Jag har i en tidigare krönika här på BMS skrivit om den ensamhet som många patienter med cancer lever med, och hur den ensamheten blir så särskilt påtaglig när man blir sjuk.

Ofta har jag förstått att den där ensamheten egentligen bottnar i att man inte själv har familj, partner eller barn. Det där att ha en egen familj som kan stötta är något som vi i vården ofta utan att tänka efter alls nog ser som "det normala".

Men faktum är att det är väldigt vanligt att man lever i ensamhushåll här i landet och att det i vissa åldersgrupper eller landsändar är det som är "det normala", alltså vanligaste.

Man kan ha annat stöd - ett nätverk av vänner och bekanta. Fast det finns också människor som inte ens har det. Men de kan ha andra närstående.

Elsa, till exempel. Hon hade en katt. Det var på många sätt en väldigt nära relation och den var mycket, mycket viktig för Elsa. Nu var det en utekatt och Elsa, som var tillfälligt inlagd på grund av tarmcancerbehandling som krånglade, hade bett en granne att ställa ut mat till katten, så den klarade sig. Men hon oroade sig för honom, och pratade mycket om honom. Mat och frihet är viktigt för katter, sa hon, men de behöver omtänksam kärlek också och det behöver han få från sin matte. Och här ligger jag och kan inget göra.

Jag reflekterade, fast för mig själv, att katten säkert gick därhemma och tänkte på Elsa på samma sätt. Gamla damer behöver mat och frihet men de behöver också en katts vakande öga och uppmärksamheter, tänkte han säkert där han smög runt det tomma huset på kvällarna. Och här tassar jag och kan inte ens värma hennes fötter.

Majbritts närstående var en undulat som hette Putte. Hon hade haft honom sedan han var unge. Det kan du nog inte förstå vad en bara helt vanlig liten burfågel kan betyda, sa hon. Men han blir så glad och sjunger så fint när jag har varit ute och kommer hem. Och han har alltid varit ett så bra sällskap.

Det var svårt för Majbritt visste att hon inte skulle överleva sin sjukdom länge till. Och vad skulle det då bli av Putte? Ska jag åka till veterinären och ta bort honom, frågade hon mig. Och hon grät. Jag kan inte, sa hon. Men jag kan inte överge honom heller. Ja, jag måste nog kämpa litet till med behandlingarna, fastän jag inte orkar egentligen. För Puttes skull.

Vi i vården förstår nog inte alltid hur viktiga de här relationerna kan vara för våra patienter, vilka glädjeämnen och kära bekymmer de är i ett liv. Vi vet nog faktiskt ofta inte ens om att där finns en hund, en katt, eller en undulat som behöver och är behövd av sin människa. Det finns inget sökord för det i journalen.

Men visst kan en närstående vara ett husdjur.