Åter till arbetslivet

2014/03/11 | Av Maria Hellbom

Att få bli tant

De senaste åren har det med jämna mellanrum funnits reportage i olika media om att cancerpatienter, och även deras anhöriga, har problem med att få vara sjukskrivna under och efter sin cancerbehandling. Det har nästan alltid varit väldigt tragiska och upprörande berättelser om hur människor som redan drabbats hårt av sjukdom nu inte kan få det ekonomiska stöd de behöver och har rätt till när de inte kan arbeta. Ibland handlar det också om konflikter, sorg, frustration, ilska och dåligt bemötande.

Varför blir det så mycket problem kring sjukskrivning? Det är egentligen inte så konstigt när det handlar om så för oss grundläggande och viktiga saker som möjlighet att arbeta och försörja sig själv, tänker jag. När viktiga saker som livsinnehåll och självständighet, som det i förlängningen är frågan om, är hotade så blir det mycket känslor på alla håll.

En del av orsaken till problemet är förmodligen att information som Försäkringskassan behöver ha för att fatta rättssäkra beslut saknas i del intyg som läkarna skriver. Tidigare räckte det att skriva vilken diagnos patienten hade. Idag behöver man också beskriva hur diagnosen påverkar patienten - vad man i det dagliga inte göra som ett resultat av sjukdom och behandlingar. Man behöver också beskriva hur det påverkar patientens förmåga att utföra sina arbetsuppgifter. Läkaren behöver inte skriva mycket - men man behöver svara tydligt på de här frågorna om funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsning.

De frågorna kan man ju för övrigt som patient hjälpa sin läkare att svara på genom att själv berätta hur det står till. Hur begränsas man? Behöver man kanske vila ofta, har man svårt att koncentrera sig? Hur påverkar detta i så fall hur man kan jobba på sitt vanliga jobb? Om man tänker igenom det och tillsammans pratar om det på läkarbesöket där sjukintyg ska skrivas så ökar sannolikheten att det blir rätt från början i intyget.

Jag tror att en av de många saker som blir svåra när man drabbas av cancersjukdom är att man kan hindras från att vara den man vill vara, att göra det som man tycker är det viktigaste. Ofta har jag under mina år i cancervård mött människor som nästan litet förvånat konstaterar att det där faktiskt handlade rätt så mycket om arbetet. När man inte kan arbeta så blir det ytterligare en förlust och en sorg som man behöver hantera. Till det kommer att det kan ta ganska hårt på självkänslan att vara beroende av andras beslut och, som man ibland upplever det, välvilja för att betala sina räkningar och få mat på bordet.

Cancerberörda vill arbeta, det är min absoluta erfarenhet och det finns det också forskning som stödjer. Att de på grund av sjukdom och behandling inte kan, det är en annan sak. Men jag har aldrig under mina år i cancervård träffat någon som inte gladeligen skulle byta bort sjukdom och behandlingar mot att vara frisk och jobba.