Att oroa sig för att få cancer

2014/01/22 | Av Maria Hellbom

Att få bli tant

Jag har fått ganska många frågor i frågelådan  från människor som oroar sig för att bli allvarligt sjuka. Någon som frågar vet att det finns sjukdom i familjen, några skriver att de alltid haft oro för sin hälsa. Gemensamt för dem är att oron påverkar deras vardag och tar mycket energi från dem, och de vill slippa oroa sig.

En mycket vanlig hälsooro handlar om risken att få cancer. Det kanske inte är så konstigt. Det är ju trots allt en av våra vanligaste sjukdomar sett till hela befolkningen, sjukdomen förekommer ofta i media och inte sällan framställs den dramatiskt. Det är en sjukdom som man kan dö av. En del som jag pratar med berättar att de nästan tvångsmässigt läser dödsannonserna i tidningen och letar efter om det står något om att man vill ha donation till någon cancerrelaterad fond eller stiftelse, sånt står ju ofta. När man ser det så blir det en bekräftelse som säger att ja, får man cancer så dör man av det. Detta trots att det idag är vanligare att man lever tio år efter en cancerdiagnos än att man inte gör det.

Forskning om hur vi uppfattar och värderar risker visar att vi tenderar att uppfatta saker som vi på ett intuitivt, känslomässigt plan upplever som diffusa, svårkontrollerade och innebär dramatiskt hot mot livet (så som vi oftast uppfattar cancer) som mer sannolika att inträffa än risker som vi upplever som vardagliga och tycker att vi har kontroll över, alldeles oberoende av hur stor risken faktiskt objektivt sett är. Som jag skrev i ett av mina svar i frågelådan: Jag har träffat flera smarta och välutbildade personer i 20-40-årsåldern då det är väldigt ovanligt att man får cancer som ändå är jätteoroliga för att de ska få cancer och dö av cancer. Samtidigt cyklar de utan både hjälm och lyse mitt i vintern utan att alls oroa sig för vad som kan hända - trots att trafikolycksfall är betydligt vanligare i åldersgruppen än cancer. Kort sagt, det här med cancerrädsla är inte rationellt.

När man lever med hälsooro blir det ofta så att mycket i tillvaron går ut på att undvika själva oron. Där är vi inte heller rationella. Vi riktar ofta främst in det vi gör på att ta bort oron - inte på att minska riskerna för sjukdom. Vi söker information på internet om att den eller den risken inte gäller oss för att vi ska bli lugnade. Vi söker läkare - ibland till och med akut - för att få höra att vi inte behöver oroa oss. Vi blir lugnade en stund och det är en lättnad. Men sen kommer oron igen, och vi behöver på nytt få lugnande besked. Så där håller det på.

Egentligen handlar det här, tror jag, om hur vi i vårt samhälle förhåller oss till de existentiella frågorna. Ni vet, att vi alla måste förhålla oss till att det är synnerligen osäkert att leva, att vi inte kan kontrollera allt i vår tillvaro och att risken för att dö är 100% - vi kommer alla att dö. Att livet består av med- och motgångar och att det faktiskt inte är normalt att vara helt lugn och helt lycklig precis hela tiden. Att vara orolig är en normal och förväntad del av att vara människa och det behöver vi lära oss leva med. Inte enkelt, men kanske något som vi alla skulle behöva bli bättre på att prata om, att acceptera och låta vara som det är.

Om man verkligen vill göra något för att minska risken för att få cancer (och många andra sjukdomar) kan man lägga akronymen KRAM på minnen: Kost - tänk på att du ska äta varierat och äta mycket grönsaker, Rökning - rök inte, Alkohol - avstå eller var måttlig, och Motion - rör på dig så mycket som möjligt, minst 30 minuter om dagen. Och ja just det - håll dig i skuggan, sola inte!