Med hela vägen

2015/07/15 | Av Maria Hellbom

medhelavagen

För någon vecka sedan hade jag ett spännande uppdrag - att föreläsa för studenter på läkarutbildningen om morgondagens patient. Jag fick frågan för flera månader sedan och funderade då mycket kring det här med hur morgondagens patient kommer att vara. Hur kommer hen att vilja ha sin vård? Vilka krav kommer detta att ställa på morgondagens läkare - just dessa som jag skulle prata för.

Vi i Sverige är faktiskt inte så jättebra på patientdelaktighet. Det visar en undersökning av vården som genomförts i elva olika länder runt om i världen (rapport från den här undersökningen finns på Myndigheten för vårdanalys hemsida, www.vardanalys.se). Vi som arbetar i vården är fortfarande inte så bra på att ge information som gör det möjligt för patienten att ta välgrundade beslut om sin hälsa. Vi skulle kunna skapa betydligt bättre förutsättningar för patienten att ta en mer aktiv roll i mötet med oss och stödja patienten att själv kunna följa och hantera sin sjukdom.

Samtidigt vill alla vi som arbetar i vården göra allt det här bra för våra patienter. Vi vill verkligen stötta patienter att vara delaktiga i beslut och i sin vård, det gäller inte minst i cancervården. Viljan finns men det verkar som att vi kan förbättra mycket, skulle man kunna säga. Och det var väl vad jag sa, ungefär, när jag stod där framför studenterna. Så nu kör vi igång! Och alla hade verkligen många tankar och förslag kring hur man kan göra och vilka utmaningar vi behöver ta oss an.

Men det viktigaste som vi gjorde den här dagen var inte att diskutera och prata. Det viktigaste vi gjorde var att lyssna.

Fredrik, en man som opererats och behandlats för tarmcancer, var med mig och berättade om sin cancerresa. Från allra första början till där han är idag. Om diagnosbesked, operation och cytostatikabehandling. Om komplikationer och bestående men. Om hur "om några månader är allt som vanligt igen" blev till "livet blir aldrig som det var innan". Om svåra samtal och svarta tankar. Om vad det kan betyda bara att veta att man inte är ensam i sin situation.

Vi lyssnade. Det var alldeles knäpptyst i salen. Man kunde höra en knappnål falla. Jag tror inte att någon var oberörd av det Fredrik berättade. För vi förstod att det här med cancer, det kan hända vem som helst. Och att vi, tillsammans, måste göra vårt allra yttersta för att cancerresan ska gå att genomföra så bra som det bara går. Och att vi måste göra det tillsammans med patienten.

Hela vägen!
/Maria Hellbom