Katastrofer händer varje dag

2015/01/08 | Av Maria Hellbom

2014 var julfirande litet speciellt. Det är tio år sedan tsunamikatastrofen och det högtidlighålls på olika sätt. Tänk att det redan har gått tio år sedan dess. Och tjugo år sedan en annan stor katastrof där många svenskar miste sina liv, Estoniakatastrofen.

Katastrofer som skakade om allas våra liv, även för dem av oss som inte berördes personligen. Så många miste sina liv och så mycket sorg som drabbade så många. Människor mitt i livet som från en dag till nästa bara inte fanns där för sina nära och kära. Barn som miste föräldrar och föräldrar som miste barn. Syskon som miste en bror eller syster. Arbetsplatser där en plats plötsligt stod tom vid fikabordet.

Katastrofer

För alla dem som berördes personligen behövs inga minneshögtider för att man ska komma ihåg, det är jag ganska säker på. Man lever helt säkert med sin förlust och sin sorg varje dag. För oss som inte berördes personligen blir det en påminnelse om något man kanske ändå inte tänker på dagligen. Om att livet är skört, att det plötsligt kan vända och att den trygghet man tar för given kan vara bräcklig.

När tsunamikatastrofen hade ägt rum var jag i beredskap att kallas in för krissamtal, något som jag inte varit ofta under mitt yrkesliv. Det här var ju speciella omständigheter och man mobiliserade för att vara redo när de första planen med överlevande landade. Jag var redo ett dygn vill jag minnas, jag tror att det var nyårsdagen, och hade telefonen nära mig hela tiden.

Men ingen ringde. Jag pratade senare med någon som varit i beredskap ute på Sturup och hon berättade att de inte heller varit så efterfrågade. De som kom med planen ville hem, hem till vänner och familj. Jag tror att det egentligen är ganska naturligt att man vill det i den situationen.

Jag lyssnade på radio när jag gick där hemma och var beredd och minns att jag hörde en präst som samtalade om krishantering. Han sa något som stannat hos mig efteråt: Han sa att katastrofer händer här i vårt land varje dag. Människor, ibland hela familjer, förolyckas. Människor blir sjuka och dör, också människor mitt i livet. Men för oss obemärkt, i det lilla - inga extra nyhetsutsändningar, inga krisgrupper.

Och jag tänkte att han hade väldigt rätt. Jag träffade ju själv människor varje dag som varit med om katastrofer. Som levde mitt i sin egen cancerkatastrof. Som miste, eller förstod att de skulle mista, någon älskad och behövd i sin närhet. Som var i chock, som var förtvivlade. Det händer verkligen varje dag och varje vecka, det kan jag intyga.

Och jag träffade sörjande, efterlevande, och visste väl om hur nattsvart sorgen är också år efteråt. Jag visste vad de hade framför sig, alla de som kom hem med planen från Thailand och alla de som väntade där hemma. Alla som skulle genomleva skolavslutningar utan en mamma, födelsedagar och julaftnar utan en pappa, ett syskon, en son eller en dotter. Och som skulle genomleva alla andra gråa vanliga sorgedagar däremellan.

Jag visste också, när jag tänkte efter, att krishjälp, stöd och medmänsklighet kan behövas månader och år efteråt. Att det nog skulle behövas även när krisgrupperna upplösts och minnesgudstjänsterna upphört. Att vår beredskap och krishjälp också behövs varje dag för dem som drabbas av olyckor och sjukdom.

För katastrofer händer varje dag. Och då behöver vi vara där för varandra.

/Maria Hellbom