“Hur orkar du, Maria?“

2015/06/15 | Av Maria Hellbom

medhelavagen

En god vän ställde frågan för ett tag sen. Det var inte första gången jag fått frågan hur jag orkar, klarar eller står ut med att arbeta med cancersjuka. Det är en sådan där fråga som kan komma när jag träffar nya människor och berättar vad jag jobbar med eller efter ett par glas vin över en god middag med vänner. Antingen ställer folk frågan till mig, eller också säger de hur de tror att det är; "Det måste vara fruktansvärt att jobba med cancersjuka personer!"

Jag kan på sätt och vis förstå frågan, eftersom jag känner till alla föreställningar och bilder av cancer och cancerberörda som finns i vårt samhälle idag. Och cancer är naturligtvis en svår sjukdom. Ett cancerbesked vänder ofta upp och ned på livet och skakar om rejält.

Men efter över tjugo år i cancervård kan jag samtidigt inte alls förstå frågan. Hur jag orkar? För det är ju människorna jag möter i cancervården, de cancerberörda, som ger mig ork, inspiration och energi!

Att arbeta i cancervård innebär en massa möten med fantastiska människor, så är det bara. Möten med cancerberörda som får tunga besked, lever med ovisshet, genomgår långa och påfrestande behandlingar. Faktiskt ofta lever med dödsrädsla som ständigt sällskap, dag och natt.

Och samtidigt LEVER de. Deras liv fortsätter. De storhandlar, stryker tvätt, hjälper barnen med läxorna, går ut med hunden, passar barnbarnen, läser tidningen…. Alla de där vardagssakerna gör de, fastän sjukdom och behandlingar ibland gör att det är som att bestiga ett berg när de köper mjölk på Konsum. Det har hänt många gånger att jag har blivit helt förstummad av vad de åstadkommer, under de här omständigheterna. De är verkligen hjältar, mina hjältar!

Visst kan de uttrycka att det är jobbigt och tungt, känns tröstlöst och hopplöst. Det är ju därför jag är där, för att lyssna. Kanske vägleda, hitta sätt att förhålla sig som underlättar. Hjälpa tillbaka till livskvalitet. Få saker känns så meningsfulla som de uppgifterna, och det ger energi, så är det för mig i alla fall.

Sen är det en annan sak också förstås. Och det är att cancer, som är en så vanlig sjukdom, kan drabba vem som helst. Det är helt vanliga människor som får cancer, och de fortsätter på många sätt att vara helt vanliga. Eller helt ovanliga - det otroligt häftiga är ju att alla människor är unika. Och dem får jag träffa! Så många fantastiska människor jag har träffat genom åren! Som jag har fått lyssna på, funderat tillsammans med, planerat, hoppats, skrattat och gråtit med. Vilket privilegium att ha fått det förtroendet.

Så - hur jag orkar? Jag är tacksam.


/Maria Hellbom