Tack för mig

2016/02/05 | Av Maria Hellbom

vit blomma

Jag har under flera år haft det fantastiskt fina uppdraget att här på BMS.se svara på frågor och skriva krönikor. Nu kommer jag inte att göra det längre eftersom det inte riktigt går att få ihop med ett nytt jobb som jag har.

Jag kommer att sakna det här uppdraget mycket. Man kan mötas på många olika sätt och de möten som jag har haft här har varit otroligt spännande - genom frågor och svar och genom gensvar på de texter som jag har skrivit. Jag har många gånger blivit mycket djupt berörd. Jag vill verkligen tacka för det förtroende ni som har ställt frågor har visat genom att skriva till min frågelåda. Tack också alla ni som har hört av er med respons på mina krönikor, och som på olika sätt har spridit dem genom att visa dem för personer som är viktiga för er.

Cancer berör oss alla, det säger jag ofta. Ingen i vårt samhälle kan vara canceroberörd. Sjukdomen som kallas cancer är så väldigt vanlig och inget säger väl tyvärr att det kommer att vara på annat sätt i framtiden. Man tror att om tio-femton år kommer varannan person som lever i Sverige att få en cancerdiagnos under sin livstid.

Samtidigt som antalet cancerdiagnoser ökar så sker också en fantastisk utveckling när det gäller möjligheter att behandla. Cancerformer som för bara tjugotalet år tillbaka var dödliga kan genom fantastiska genombrott i medicinsk behandling idag botas helt. Förfinade och skräddarsydda behandlingar gör att man kan behandla framgångsrikt och med färre biverkningar och man kan leva många år med cancer som en kronisk sjukdom.

Allt det här gör att behovet av att få tillgång till en god rehabilitering ökar och där sker också en fantastisk utveckling. Man ser att det kan vara möjligt att återfå livskvalitet, även om det också kan ta litet tid och kräver en del arbete. Man ser att livet kan fortsätta även efter en cancerdiagnos.

Många av de frågor som jag har fått här på BMS.se har handlat om just det - hur kommer man vidare, hur tar man tillbaka sitt liv efter cancerdiagnosen? Vilken hjälp och vilket stöd kan man få? Många frågor har också varit från närstående som har undrat över hur man på bästa sätt stödjer och hjälper sin nära. Jag har svarat så gott jag har kunnat utifrån min erfarenhet. Samtidigt har jag stor respekt för att jag kan sitta och skriva svar och ge råd, men det är den frågande som ska göra det där som jag råder till. Ett svårt arbete som kräver mod och kraft. Värt stor beundran.

Något som funnits med i många frågor är det här att det är så svårt att prata om cancer. Man vet inte vad man ska säga, är rädd för att det ska bli fel. Det är fortfarande svårt att prata om cancer, bara ordet känns stort och väcker stora frågor i oss. Frågor om liv, död, mening. Ibland om sorg och skuld.

Om jag nu får ge ett allra sista råd så är det följande: Jag vet att det är svårt, men prata med varandra om cancer! Man behöver inte ha lösningar på problem eller svar på frågor. Alla problem har inte lösningar och alla frågor har inte svar, man kan prata om dem ändå. Prata! Fråga! Genom att prata om cancer och om svåra frågor och svåra känslor så kan vi mötas. Och när vi möts kan vi stödja och hjälpa varandra.

/ Maria