“Sluta inte tro på kärleken“

2016/04/18 | Av Therese Westerlund

Never stop believing!
båtgård

Relationer är ett ämne man kan skriva mycket om, och det är inte alltid lätt att hitta rätt livspartner. Med eller utan cancer i bagaget. Det kan vara en utmaning att komma överens om vardagliga ting och förstå sig på varandras prioriteter och det kan skapa slitningar och gräl.

Men ett helt annat perspektiv på detta med relationer är hur den påverkas av ett cancerbesked. Det är tufft för båda parter förstås, men den som är drabbad är den som ligger i underläge och ofta känner sig ensam, missförstådd och ledsen.

Jo tack, jag har varit där. Min före detta partner, som var min man då jag fick mitt livsomvälvande cancerbesked, undvek mig så mycket han kunde för att slippa höra eller se vad som hände. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv.

Ett år efter beskedet tog jag ut skilsmässa för att orka ta mig igenom detta, och det var ett bra men jobbigt beslut. Hellre ensam och stark än att leva med en energitjuv!

Det var en stor utmaning att ta ut skilsmässa i den perioden i mitt liv, som troligen var den tuffaste perioden jag upplevt. Självklart funderade jag över mitt beslut många gånger innan jag tog det. Jag har förändrats av sjukdomen till det bättre, tycker jag själv, och ser på livet på ett annat sätt idag. Det finns andra prioriteringar och andra sätt att se på livet och man bör inte tillbringa sitt liv med negativ energi hela dagarna tänkte jag. Nej, mindre yta och mer djup!

Det har varit en utmaning att finna en livspartner under pågående behandling, eller ens efter behandlingens slut. Jag hade som 46 årig kvinna i mina bästa år tappat tron på kärleken och tog en ”time out” från kärlek, från män. Kärlek kan man få av sina barn, sina vänner och ett husdjur tänkte jag. Tänkte att det inte fanns en man därute för mig som kunde acceptera mig som jag är och älska mig trots mitt bagage och potentiella risk för tumörer. Men precis då jag minst anade det, och absolut inte letade efter en partner, så fanns han där. Han satt bredvid mig på ett flygplan mellan Florida och New York och det sa bara ”pang”. Nej inte alls ”klick” utan det sa ”pang”!

Jag hade tillbringat två veckor i Florida på ett hälsohem/SPA för att ladda batterierna och samtidigt lära mig mer om hälsa. Det hade givit mig både hopp och energi. När vi började prata på flyget satt jag och skrev slutet på den bok som jag har skrivit. Han undrade vad jag skrev om och jag berättade om min cancerresa första gången vi möttes. Både han och jag blev blixtkära, och trots att vi bodde i olika länder stoppade det inte oss. Det kändes som om vi var menade för varandra.

Han älskar mig idag för den jag är, precis så som jag hade drömt om. Trots cancer.

Sluta aldrig tro!