Första operationen

2016/02/16 | Av Therese Westerlund

körsbär

För lite drygt fem år sedan, den 16:e december, låg jag på operationsbordet på Södersjukhuset och fick min första tumör bortopererad. Jag var en kvinna i mina bästa år - gift, två tonårsbarn och mitt uppe i karriären med en lovande framtid som inköpsdirektör på ett globalt företag. Mitt liv tvärstannade abrupt som i en frontalkrock när jag fick mitt cancerbesked. En fruktansvärd rädsla och chock spred sig över familjelyckan och en tung ångest kändes som bly över min bröstkorg.

Det tog några veckor innan jag fick träffa onkologen första gången för att få svar på mina frågor och få reda på om det fanns fler tumörer i min kropp. Väntan på röntgenbesked var olidlig! När jag väntade hade jag möjlighet och tid att spekulera och fundera. Vad sjutton ska hända nu? Kommer jag fixa det här? Hade jag frontalkrockat med döden?

Jag fick en operationstid och skulle vara cancerfri före jul. Det kändes hoppfullt och skönt att bli av med den jäsande bomben jag hade i min annars späda och vältränade kropp. Den skulle bort och sedan var ju allting bra igen.

Tiden efter operationen var tuff. Jag vaknade efter narkosen med en dränageslang som var fastsydd under armen. Det stack och var svullet, och det kom ut en blodliknande sörja därifrån. Det var lymfvätska som fortfarande läckte från operationssåret, och det var tydligen helt normalt. Normalt för en cancerpatient vill säga. Jag kände inte att min situation var speciellt normal veckan före jul, då de flesta var på glöggfester och handlade julklappar.

Jag fyllde år när jag fortfarande låg på sjukhuset, och minnena av den födelsedagen är rätt absurda. Minnen som etsat sig fast. Jag väcktes av min mobiltelefon som plingade, då många skickade sms med gratulationer på morgonen. Sköterskorna gjorde sina morgonrutiner som att kolla blodtrycket och kollade seromet (vätskan) som kom ut ur slangen.

“Grattis!“, sa läkaren när han dök upp på mitt rum med glasögonen på näsan. Han log smått när han såg att jag mådde bättre och sa att jag fick permission över helgen. Jag skulle få åka hem några dagar för att sedan komma tillbaka igen på måndag för kontroll. Det kändes fantastiskt att få komma hem till mitt julpyntade hem och fira min födelsedag med kaffe och tårta tillsammans med min familj, och jag hade ingen tumör kvar. Ett ömmande stort sår och en äcklig påse med vätska, men cancerfri!

Jag var glad över att träffa mina barn igen som log mot mig med hoppfulla blickar. De kramade mig hårt. Mitt hem kändes så mysigt med doft av pepparkakor och jag längtade plötsligt till julen. Jag kunde glädjas åt alla vänner som ringde och kom förbi med en blomma för att se hur jag mådde. Jag satt i mitt älsklingshörn i divansoffan och sippade på kaffet. Jag berättade om de sista veckornas berg och dalbana för mina vänner och släkt. Trots stickande känsla i armen och serompåse tyckte jag att livet var skönt!

/ Therese