Man blir ödmjuk av sjukdom

2016/06/27 | Av Therese Westerlund

sallad

Jag blev nyligen inbjuden till en träff med några kvinnor som är intresserade av hälsosam mat och hur kroppen påverkas av det vi äter. De har alla krämpor av olika slag och tänker att de kanske kan påverka dessa själva. En av kvinnorna känner jag bra sedan många år tillbaka och hon har varit på alla mina bokevents där jag pratat om min ”resa”.

Vi var fem kvinnor som fikade tillsammans och pratade om saker i livet som man oftast inte anförtror vem som helst. Fyra av dessa kvinnor var helt främmande när vi möttes, men det kändes snabbt som om vi hade känt varandra under lång tid. Vi fick kontakt på ett plan som man sällan får med nya kontakter. Vi delade recept på bakverk utan socker och vetemjöl. Vi pratade relationer och känslor.

Efter fikastunden med sockerfria bullar och kakor satte vi oss i soffan. Jag berättade om min resa med cancer, de förändringar jag gjort och visade några bilder för att visualisera det jag pratade om. Vi gick igenom svåra minnen som jag förträngt och det jag lärt mig på olika hälsokurser och genom att pröva mig fram. Jag är absolut ingen hälsoguru, men jag tänker på vad jag stoppar i mig och jag står upp för mig själv.

Trots att flera av oss inte mötts tidigare berättade jag om mina innersta känslor och mörka minnen, men även om mina insikter och lärdomar. Om hur jag tänkte förr, innan sjukdomen och hur jag tänker och är som person idag. Vissa stora skillnader finns faktiskt.

Trots att det är mina egna minnen så ger en del av dem mig rysningar och gåshud. Som till exempel minnet av att tappa håret och bli flintis. Att vara så sjuk av mediciner att du inte orkar gå upp från sängen. Att bli lämnad ensam med hjärtesorg.

Nu sitter jag här i soffan med långt, rödbrunt hår och pigga ögon och pratar och svarar på frågor. Dricker lite av mitt citronvatten och knaprar på ett äpple. Besvararar ivriga frågor om hur det var.

Efter mötet så skulle vi skiljas åt. En av kvinnorna tittade ner i golvet och var tyst. Jag undrade om min historia hade en negativ effekt på henne, och jag frågade vad hon tyckte.

Hon tittade upp på mig med glansiga ögon och sa:

Jag ska aldrig mer klaga på småsaker. Det du har berättat gör att jag inser att man ska vara tacksam för det man har och ödmjuk. Din berättelse var helt magisk. Tack!

Hon var berörd och tacksam. När hon tog min hand och sa tack, kände jag att hennes tack kom från hjärtat.

Sjukdom gör en människa ödmjuk och man känner tacksamhet för ting som man annars tar för givet. Som att vakna på morgonen och äta sin frukost. Som att kunna springa ikapp bussen eller äta en måltid. Livet gör dig ödmjuk!