Frågan är om jag ska säga det eller inte

2016/12/22 | Av Therese Westerlund

Jag lever och njuter mer av livet här och nu.
rockhjärta

Jag är i valet och kvalet. Ska jag säga att jag har haft cancer och berätta det i rekryteringsprocessen? Eller ska jag låtsas som ingenting? Har rekryteraren med det att göra egentligen? Jag ska ju prata om mina färdigheter och kunskaper.

Denna fråga har jag frågat mig själv åtskilliga gånger och även diskuterat med vänner och nära bekanta. Jag har fått många olika svar och tips på denna fråga. Vill jag gå in i någonting nytt som fast anställd med en osanning, eller vill jag vara rak och ärlig från början med risken att de kan säga nej tack på grund av risken. Om de väljer mig trots sanningen så är det ju rätt! Jag vill ju ha rätt arbetsgivare med rätt inställning.

Enligt Cancerfonden får var tredje person cancer någon gång i sitt liv. Att klara av att genomlida behandlingar, dödsångest och sjukskrivning, men komma ut stark och cancerfri från den virvelvinden borde vara en fördel. Ja, det kan man tycka när man ser på det från det hållet. En stark och erfaren kvinna. Har upplevt motgångar, men fixat det. Henne ska vi ha!

Å andra sidan, om du är anställande chef på ett företag och tänker på kontinuitet och kostnader först och främst, så väger kanske inte den så kallade fördelen så tungt. De tänker säkert ”tänk om...”, då kan det bli extra kostnader för företaget. Vi tar en frisk och ung kandidat istället som inte medför problem. Så krass är världen.

Det kan vara ett dilemma bara på grund av att man börjar närma sig 50-årsdagen. Samtidigt kan det också vara en fördel i vissa sammanhang. Som ledare, konsult och kursledare kan det vara bra att ha några år på nacken. Men C-ordet? Har det någon fördel? Jag vill fortsätta göra det jag brinner för.

Jag är överlycklig för att jag idag är cancerfri och frisk. Det är en underbar känsla som ger mig energi och glädje varje dag. Jag lever och njuter mer av livet här och nu. Doften av blommorna i butiken. Den goda salladsdressingen eller en ljuvlig cappuchino på ett café.  Simpla ting som idag ger mig mycket starkare upplevelser. Här och nu. Jag är så tacksam för det. För den andra chans jag fått.

Men jag vill leva här och nu, även i mitt arbetsliv. Kunna arbeta och använda min kompetens. Känna mig behövd och lyckad. Det är ett tufft läge jag är i just nu, när jag söker jobb och går på intervjuer. Varje gång undrar jag om jag ska berätta eller vara tyst. Det är frågan.

Vad tycker du är rätt sätt?