Upp som en sol och ner som en pannkaka på samma dag

2017/02/02 | Av Therese Westerlund

Hur kan dagen börja med solsken och allt verkar frid och fröjd – och sluta i gråt och skakande händer? 

Ingen är felfri och alla har vi något att jobba på, som det så fint heter. Frågan är om man är redo att jobba på sina brister, eller inte. Ofta märker jag att det bara är något man säger för att det ska låta bra i andras öron. Det är en egotripp anser jag. Man är inte alls redo att erkänna att det finns brister hos sig själv. Det är alltid alla andras fel. Det är de andra som ska ändra på sig. 

Jag har genomgått en fruktansvärd resa med malignt melanom. Resan är svår att beskriva med ord, men den innehåller fruktansvärda upplevelser och ångest. Detta har naturligtvis präglat mig som person och idag är jag mer öppen och lyhörd för andras känslor. Förståelse och empati har nog skruvats upp några snäpp för mig och jag är troligen mer mottaglig för ”vibbar” idag. Jag har även börjat tillåta mig själv att släppa ut besvikelse och sorg, för att det skall gå över lite fortare. Jag släpper ut det via tårar och genom att prata med vänner som lyssnar. Att gå och bära på sorg, ångest eller ilska nöter. Nöter stora hål, inne i min kropp och själ, som sedan ska lagas. Jag har även pratat med samtalsterapeut för några år sedan om hur man bör hantera sina känslor. Tidigare var jag mycket mer stängd. Men inte nu längre. Nu släpper jag ut känslorna och visar hur jag mår. På gott och ont.

Hur kan dagen börja med solsken och allt verkar frid och fröjd – och sluta i gråt och skakande händer? 

Det kan verka skrämmande för någon som är i närheten. Någon som inte förstår vad känslor och empati är, kan nog uppleva det som skrämmande när jag visar frustration eller rädsla. Det är mycket enklare att fly och sticka därifrån istället för att stanna och fråga hur jag mår. Svaret på den frågan är; ”Ja, jag är tumörfri och fri från cancer, men jag kan ändå må dåligt ibland”. 

Det är mycket enklare att tänka på sig själv och sticka ifrån det som är jobbigt. Lämna den som mår dåligt ensam. Lämna den i sticket med sina tusen frågor och en tung känsla av svek i bröstet. Lite yr och illamående samt med tårar som trillar längs kinderna tittar jag ut på gatan. Han tog sitt pick och pack och stack för att jag inte mår bra idag. Mina saker ligger kvar i hallen, i en röra. De saker som låg i vår gemensamma resväska.

En tom känsla av overklighet stiger sakta, sakta fram. Jag lägger mig ner igen. Jag måste vila. Tänker för mig själv att ingen någonsin kan förstå hur det är och acceptera mig för den jag är nu. Imorgon mår jag bättre igen, det vet jag. Drar täcket över huvudet och hoppas det blir en ny dag snart.