Att bli vän med sin kropp igen

2015/05/19 | Av Maria Hellbom

"Jag känner mig förbrukad" skriver en kvinna till fråga psykologen här på BMS. Hon har gått igenom operationer och cytostatikabehandling. Kroppen är ärrad och trött. Nu undrar hon hur hennes man känner inför hennes kropp så som den ser ut nu. Han verkar inte attraherad av henne och drar sig undan, verkar inte vilja vara nära henne.

Min första fråga blir hur kvinnan själv känner sig. Hon har på sätt och vis fått en ny kropp efter allt hon har gått igenom. Är hon vän med sin nya kropp? Har hon ens vant sig vid den? Hur den fungerar och reagerar nu? Jag tänker att man kanske måste börja där - att lära känna kroppen som den har blivit nu.

hander

Det där är jättesvårt och tar ibland lång tid, det vet jag. Man är rätt så ofta litet rädd för att liksom ta ut svängarna. Saker som man liksom gjorde utan att tänka på hur blir man plötsligt väldigt medveten om. Intimitet och sex brukar vara en sak som man plötsligt börjar tänka kring. Kan jag det här? Tänk om det inte fungerar?

Om det är svårt för en själv så kan det vara väldigt svårt för ens partner, som kan vara rädd för att det ska vara obekvämt eller för att göra illa. Ibland blir det som för min frågare - man drar sig undan helt för att man liksom inte vill riskera att något går överstyr. Ofta gör man allt det här utan att prata om det - också det av hänsyn, har jag förstått. Man vill inte riskera att ta initiativ som kan göra att partnern känner sig pressad. Man grubblar och tänker och analyserar men för sig själv.

Och ju mer man funderar desto svårare blir det förstås.

Jag tror att man måste arbeta aktivt för att bli vän med sin kropp igen efter tuffa cancerbehandlingar. Jag tror egentligen inte att det där behöver eller ens ska vara föremål för så särskilt mycket analyserande eller funderande. Man behöver göra saker: Kanske prova att röra sig, träna, men också titta och känna på kroppen. Bli medveten om hur och att den fungerar efter allt som hänt. Kanske behöver man också få sörja ett tag över att kroppen har förändrats på det här sättet - av sjukdom och behandlingar som man inte på något sätt har valt.

Man bekanta sig med den kropp man nu har. Det kan handla om att lära känna var man har gränser för vad man orkar och klarar att göra, men också att själv vänja sig vid hur kroppen ser ut och känns. Kanske finns det delar av kroppen där behandlingar har satt litet djupare spår - där sinnesintryck upplevs annorlunda, man kanske har känselbortfall, uppfattar kyla och värme annorlunda. Kanske finns det andra delar av kroppen där man behöver upptäcka att allt fungerar precis som tidigare.

Det där kan man behöva göra på egen hand men också tillsammans med sin partner. Hur då? Ja, jag har träffat så många kloka cancerberörda under alla år, så jag avslutar med att citera ett par av dem. En man, en partner, sa så här: "När någon har varit med om så mycket påfrestningar som cancerbehandlingar innebär behövs det extra omsorg för att kroppen ska ta fart när det gäller det intima. Det behövs extra uppvärmning, precis som efter en idrottsskada". Och en kvinna, själv patient: "Ömhet och kärlek, att njuta av kroppen både på egen hand och tillsammans är väldigt bra hjälp på vägen att tycka om sig själv igen. Det är också rehabilitering!"

Det har hon alldeles rätt i.


/Maria Hellbom