”Kämparanda”

2015/02/01 | Av Maria Hellbom

Kämparanda

Jag lyssnar nästan aldrig på radio men nu har jag lyssnat på Vinter i P1, eftersom Sara Danius hade programmet. Hon pratade om sin cancerbehandling som fortfarande pågår.

Det är verkligen ett lyssnansvärt program. Jag blev väldigt glad över det Sara Danius tyckte och tänkte om sin cancer och cancerbehandling. Det här att hon pratar om hur just cancer är en sjukdom som omgärdas av många föreställningar. Till exempel att man ska "kämpa" mot cancern. Att det är viktigt att kämpa på, till och med kriga, att inte ge upp, att vara modig. Och att det är konstigt att man säger så just om cancer, när man inte säger så om andra allvarliga sjukdomar som hjärtsjukdom, till exempel.

Jag har under mitt yrkesliv stött på den där föreställningen många gånger och funderat mycket kring den. Att man måste kämpa - och att det till och med skulle vara farligt att inte göra det. Att det skulle vara farligt att känna sig rädd, eller ledsen, för av såna känslor skulle cancern få näring och växa till sig och komma tillbaka. Det är konstigt, för det stämmer ju inte.

Jag vet att man under 1970-talet och -80-talet i några vetenskapliga studier som faktiskt fortfarande citeras ibland, fastän de är över trettio år gamla vid det här laget (trettio år är en väldigt lång tid i cancerforskningssammanhang) tyckte sig se tendenser till att vissa känslor så som nedstämdhet och vissa tillstånd så som depression var förknippade med kortare överlevnadstider och öka risken för återfall vid cancer. I en av studierna identifierade man en slags attityd som man kallade för "kämparanda" hos några patienter och såg i just den undersökningen tendenser till att de klarade sig bättre i den lilla grupp som undersöktes.

Man har gjort om de här studierna, och forskat mycket, mycket mer om det här under åren som gått. Resultaten visade sig inte hålla för närmare, mer rigorös forskning. När det gällde "kämparanda" var det faktiskt forskarna som gjort originalstudien som själva konstaterade att resultaten inte stämde.

Trots att modern forskning inte visat att "kämparanda" eller nedstämdhet skulle ha betydelse för sjukdomens utgång lever föreställningarna kvar om att man måste kämpa när man får cancer och att det kan vara farligt att liksom ge efter för rädsla och nedstämdhet.

Men att vara ledsen, sorgsen, nedstämd och rädd och till och med skräckslagen och förtvivlad är verkligen de naturligaste känslor i världen att ha när livet vänds så upp och ned som det kan göra vid ett cancerbesked. Jag är psykolog, jag vet att det är så! Och det är INTE farligt att ha de känslorna. Jobbigt, ja. Plågsamt, ja. Det är klart att man inte vill gå omkring och ha såna känslor om man kan slippa. Men det är absolut inte farligt.

Inte är det farligt om man inte hittar någon "kämparanda" heller. Och det är helt ok att ge upp lite ibland. Det är ok att känna sig ynklig, och svag, och rädd. Att behöva tröst, och stöd. Helt naturligt och normalt att känna så om man gör det, jag lovar.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om det här att det är ok att känna, och att vi skulle kunna vara mer tillåtande kring känslor i vårt samhälle, men det kan jag kanske ta vid ett senare tillfälle.

Jag nöjer mig med att konstatera att det finns ytterligare en anledning till att jag blev glad av Sara Danius vinterprogram. Det är att hon berättade om sin utnämning till ständig sekreterare i Svenska Akademien, ni vet den som bland mycket annat utser årets nobelpristagare i litteratur. Hon är den första kvinnan på posten och utnämningen fick och accepterade hon mitt under pågående cancerbehandling.

Om någon nu trodde att man inte kan få nytt häftigt jobb, gå på nobelbankett och så, samtidigt som man har en cancererfarenhet med allt vad det innebär även också av jobbiga känslor så...tja, då hade denne någon fel. För det kan man.

/Maria Hellbom