Vad säger jag till barnen?

2015/11/29 | Av Maria Hellbom

barn

Jag får ganska ofta frågan om hur man pratar med barn om cancer. Det tycker de flesta cancerberörda är jättesvårt. Ofta är man bekymrad för att säga eller göra fel. Man tänker att man måste säga eller göra på något särskilt sätt och att det finns ord som man absolut inte får använda eller sätt som man absolut inte får göra på för då kan saker gå katastrofalt fel.

Våra barn är det käraste vi har så det är inte konstigt att vi är rädda om dem och vill vara försiktiga. Ibland tänker vi att det måste vara någon speciell person som pratar med dem om allvarliga saker - en barnpsykolog till exempel. Då kan det ju bara inte bli fel, tänker man.

Nåja, inget ont om mina kollegor barnpsykologer som verkligen har en värdefull och viktig kompetens. Men jag tror ändå att det i de allra flesta fall är vi själva som är bäst på att prata med våra barn när det händer saker som berör familjen, sjukdom till exempel. Vi kan göra det på ett vardagligt sätt, och vi känner våra barn. Och de känner oss. Det är bara viktigt att komma ihåg några saker:

  • Det är alltid bättre att berätta vad som pågår än att undanhålla barnet det. Barn ser, hör och förstår. I värsta fall kan det känna sig utestängda, som om vi vuxna har hemligheter för dem.
  • Berätta kortfattat och använd ett enkelt språk. Sen kan man låta barnets frågor leda vidare, men om barnet inte frågar behöver man inte säga mer.
  • Kalla saker för sina ra¨tta namn. Var inte rädd för att använda ordet ”cancer” - det kan vara jobbigt först men om man använder ordet så blir det mindre laddat både för en själv och barnet.
  • Tala sanning. Säg som det är. Svara ärligt på barnets frågor. Du behöver inte berätta allt du själv vet i detalj men det du berättar måste vara sant.
  • Låt det ta tid och håll dörren öppen för samtal. Man behöver säga till barnet att det är ok att fråga - det är alltid ok! Man kan ju komma på saker i efterhand eller få nya funderingar. Så är det ju för oss vuxna också!

Slutligen är det jätteviktigt att man som förälder är rädd om sig själv och tar emot de möjligheter till stöd som man själv kan få till exempel från vårdpersonal. Det är alltid bra att berätta för vårdpersonal att det finns minderåriga barn i familjen. Kanske har man till och med möjlighet att ta med sig barnen till mottagning eller vårdavdelning så att de får se var mamma eller pappa får sin vård och träffa personalen där.

I de absolut flesta fall kommer man väldigt långt om man pratar öppet - det räcker bra. Om man känner sig osäker kring hur man ska informera sitt barn kan man få hjälp och stöd av vårdpersonalen och av kurator. Det är en viktig sak - att som vuxen ta emot hjälp, råd och stöd där man kan få det. Man behöver det för att orka själv i situationen, och för att ork vara där för sina barn. Jätteviktigt!

/Maria