Världens bästa Leif

2015/04/19 | Av Maria Hellbom

reste sig

Idag har jag sprungit omkring på jobbet. Det var sista dagen att rapportera in personalens löner för den här månaden, något vikariat skulle förlängas och så skulle jag räkna ut omkostnader för ett projekt. Sen tittade jag på lokaler för en av våra verksamheter där det har varit litet bekymmer och så hörde jag om nya förbättrade metoder för att bedöma rehabiliteringsbehov som en grupp i personalen håller på att arbeta fram.

Nuförtiden jobbar jag som chef och då kan mina dagar vara fyllda med saker, stort och smått. Sånt som bara måste ordnas, helst nyss. Verksamheten - cancerrehabiliteringen - måste ju fungera så bra den bara kan, för våra patienter behöver den. Det är spännande, och kul, men det snurrar på rätt så fort ibland.

Mitt i allt springet stötte jag ihop med Leif.

Leif är sjukgymnast. Nu borde jag kanske skriva om alla viktiga insatser sjukgymnaster gör för cancerberörda under deras behandling och rehabilitering. Kanske borde jag skriva om allt nytt och spännande som händer inom sjukgymnastiken, eller fysioterapin, när det gäller behandlingsmöjligheter för att komma tillbaka efter en tuff cancerbehandling.

Men jag tänker inte skriva om det idag.

För när jag stod där och pratade slog det mig att det inte är det som gör Leif till världens bästa Leif. Inte bara.

Leif liksom har det om ni förstår hur jag menar. Det där lilla extra, det där som man inte riktigt kan ta på men som gör att ett möte med Leif blir som en liten andningspaus och vilsamhet. Som får en att känna sig värdefull och sedd.

Leif är där när han träffar människor. Han tar sig nog inte mer tid än andra, men när han möter någon då är det mötet som gäller, även om det måste gå på tre minuter. Han ser andra. Han lyssnar och bryr sig om vad de tycker och tänker. Han är uppmärksam och bemöter alla som värdefulla människor, oavsett vem det är.

Under mina år inom cancervården har jag träffat många som Leif. Undersköterskan som oombedd gick och hämtade en värmekudde till patienten med frusna händer (det pratade patienten fortfarande om med tårar i ögonen tio år efteråt). Sekreteraren som jag såg gå fram till det vilsna äldre paret i hisshallen och vänligt säga "hej, jag arbetar här, kan jag hjälpa er till rätta?". Sjuksköterskan som vid behandlingsplanering uppmärksammade att småbarnsmammans cancerbehandling behövde flyttas fram en dag för att hon skulle kunna vara med på skolavslutningen.

Små saker, kan man tycka, i det stora hela. Det tycker Leif i alla fall om sina insatser. "Jag gjorde väl inget särskilt, bara mitt vanliga jobb". Men det är ett extraordinärt jobb han gör. Och för våra patienter, de cancerberörda, de som inte har något annat val än att vara i vården, så kan det där göra så enormt stor skillnad.

Att någon tänker sig in i hur det är att vara där de är. Att bli sedd som en människa av en annan människa. Att få känna att någon vill en väl mitt i allt det jobbiga och svåra.

Att möta en medmänniska.


/Maria Hellbom