Rädd efter slaganfallet

”Jag var på sjukhuset i 10 dagar efter slaganfallet. Då jag reste hem blev jag informerad om att jag var frisk och kunde börja arbeta igen om en månad.

Under denna period var min sambo veckopendlare, och eftersom jag kom hem från sjukhuset på en tisdag, var det till ett tomt hus. Jag tyckte att det var lite skrämmande och jag var ganska rädd. Det första jag gjorde när jag vaknade varje morgon var att känna efter om jag kunde röra benen och armarna. Först då visste jag att jag var frisk även den dagen.

Jag upptäckte snabbt att jag inte kunde läsa tidningar, allting bara flimrade för ögonen. Det enda jag klarade av att läsa var stora rubriker i tidningarna. Då tänkte jag att allt blir nog bra efter ett tag, det är ju inte så länge sedan slaganfallet. Jag tycker det tar lång tid för mig att läsa tidningen, jag klarar inte helt att koncentrera mig och hoppar fram och tillbaka i texten.

Jag minns ofta inte det som jag har läst och efter en stund förstår jag heller inte det jag läser. När det är större artiklar jag vill läsa, klipper jag ut dem för att läsa dem senare. Nu ligger det massvis med artiklar som jag inte har läst, jag har helt enkelt aldrig börjat med dem. Jag har lärt mig en sak, och det är att när jag är färdig med att titta igenom en tidning, sätter jag ett stort minustecken utanpå. Då slipper jag att börja läsa den en gång till. Jag har problem med att lära mig nya saker, måste skriva ner allting och mata in det med tesked.

Jag behöver lång tid på mig för att göra hushållsarbete och går ofta bara fram och tillbaka. Jag kan börja tvätta golvet och kan plötsligt stå där med disktrasa i handen och hink på golvet och inte veta vad jag skall göra med det. När detta sker blir jag så oerhört trött att jag bara måste sätta med ned lite.

Som det är just nu ”går jag till jobbet” hemma på vardagarna och ser fram emot helgen för att slappna av. Jag försöker att hålla veckodagar och helger separata och försöker att inte göra samma saker 7 dagar i veckan. Jag vill fira helg nu som tidigare.

När något skall göras hemma, måste jag göra arbetet på morgonen och framåt. Jag måste alltid försöka koncentrera mig på bara en sak i taget, och klarar jag det så går det bra en stund. Det är alltför lätt att tappa tråden, jag ser hela tiden andra saker. Till slut blir jag så utmattad att jag inte vet vad jag håller på med. Då blir det bara ett flackande och jag kan börja på många saker samtidigt utan att egentligen fullborda någon. Då går det runt i skallen, och huvudet är liksom bara en stor bomullstuss.”

Kvinna 45 år

Några av dessa krönikörer har fått en ekonomisk ersättning av Bristol-Myers Squibb. Texterna är ett personligt bidrag från personer med egen erfarenhet av t ex stroke.