Uppgiven och deprimerad

Varje dag möter jag ”väggen”. Jag tänker på vad jag vill göra och gör planer, men just när jag rest mig från fåtöljen kommer jag att tänka – NEJ, DU KLARAR DET INTE!

Det kan vara de enklaste saker som jag alltid har gjort: fixa en knopp på köksskåpet eller reparera ett dörrhandtag som hänger, men nu är jag en klant som inte fixar något alls. Att resa sig från stolen och gå och hitta verktyget är nog, så jag känner att jag inte klarar mer och får lust att gråta. Så jag strosar tillbaka igen till fåtöljen, för fjärrkontrollen på teven kan jag fortfarande, även om det händer att jag inte träffar rätt knapp när jag byter kanal. Jag känner mig usel.

På senaste tiden har min fru börjat pressa mig, hon säger ”det är klart du kan, du måste bara försöka och försöka att hitta ditt eget sätt. Strunta i vad andra tänker om dig, och om det tar tid”. Jag blir ju sur när hon säger sånt, men innerst inne har en låga börjat brinna som säger; ”visst för tusan kan jag, du är inte den som ger dig så lätt”. När jag stödjer mig på den rösten inom mig, så känner jag mig starkare och tuffare.

Man 70 år

Några av dessa krönikörer har fått en ekonomisk ersättning av Bristol-Myers Squibb. Texterna är ett personligt bidrag från personer med egen erfarenhet av t ex stroke.