När min man fick slaganfall

Min sambo var bara 33 år. Jag kom hem efter att ha jobbat kväll en vanlig söndag och allt var normalt. Men efter vi hade lagt oss sa min man plötsligt att han kände att något hände med honom. Han kunde inte prata rent och vänstra sidan fungerade inte. Jag kastade mig på telefonen till sjukhuset, men minuterna innan ambulansen kom var oändligt långa. Lyckligtvis såg en granne att det var något som hände hos oss och kom och erbjöd sig att vara barnvakt när vi gav oss iväg i ambulansen. Vi togs väl emot på sjukhuset där de förklarade att han hade drabbats av slaganfall. Vi trodde inte riktigt på beskedet, för det är ju något som drabbar gamla människor, och inte personer på omkring 40! Senare på natten började min man få tillbaka känseln i vänstra sidan, så vi antog att detta nog var något övergående. Så jag reste hem relativt lättad på morgonkvisten.

Det skulle visa sig att det blev en avsevärt mycket längre historia än väntat, och det slutade med sjukpension. Efter några veckor på sjukhuset och ett kort pass hemma, var det rehabilitering. Han kom hem på permission till jul, och så var det tillbaka igen.

Jag kände mig rätt hjälplös. Det var inte mycket jag kunde göra för honom, annat än att trösta och uppmuntra. Att stå vid sidan om och se en som man tycker mycket om bli så sjuk är ganska svårt.

Hemma var det bara att ta tag i det praktiska med tre små barn, 8, 6 och 1 år gamla. Förklara för de äldsta att pappa har blivit sjuk. Det var inte så enkelt. De hade många frågor som jag inte kunde svara på, för vid den tidpunkten visste vi ju egentligen "ingenting", och jag ville inte ge barnen falska förhoppningar. Så var det att informera skolan och daghemmet.

Då var det mycket svårt att få daghemsplatser, särskilt för barn under 3 år, så naturligtvis hade den yngste killen inte fått en plats. Därför hade vi räknat med att jag skulle jobba på en halv eftermiddagstjänst. Detta skapade ju stora problem för mig med en man på sjukhuset. Jag var ju inte sjuk, så jag kunde inte få någon sjukskrivning.

Det stod inte precis något kristeam redo för denna typ av katastrof. Det var att gå omkring och knoga på offentliga kontor med minsta killen under armen. Som tur var kom min mor till oss och hjälpte mig. Hon tog med sig flickan på 6 år hem till sig under en period.

Att vara så pass ung och ha en så allvarligt sjuk man, kändes ganska overkligt. Särskilt tänkte jag mycket på hur det skulle bli för barnen.

Anhörig

 

Några av dessa krönikörer har fått en ekonomisk ersättning av Bristol-Myers Squibb. Texterna är ett personligt bidrag från personer med egen erfarenhet av t ex stroke.