Jag ville bara dö

"Jag var 43 år och hade ett bra jobb på ett oljebolag. Jag var helgpappa för min son på fyra år. När jag drabbades av slaganfallet tog det flera månader innan jag vågade försöka ha min son hos mig en helg, och det gick inte så bra, så det var ett nederlag för mig.

Det första året grät jag mycket. Det var som om jag förstod allting på sämsta sätt. Minsta lilla antydan tolkade jag som den största kritik mot mig själv och det jag utförde. Jag skällde ofta och klandrade dem som jag tyckte om. Mitt självförtroende sjönk i botten och tankarna och mina känslor var ofta destruktiva och trista.

Jag blev sittande mycket ensam eftersom jag inte orkade med prat och ljud. Själv trodde jag att det snarast var koncentrationen jag hade problem med. Det gick cirka tre till fyra månader, och då var jag så deprimerad att jag inte orkade stiga upp på morgonen.

En kamrat till mig tog kontakt med min husläkare, och då fick jag den hjälp jag behövde. I dag har jag det så bra att nu har jag min son varannan helg, och dessutom arbetar jag 50 % på mitt tidigare jobb. Livet ler mot mig nu."

Man 46 år

Några av dessa krönikörer har fått en ekonomisk ersättning av Bristol-Myers Squibb. Texterna är ett personligt bidrag från personer med egen erfarenhet av t ex stroke.