Då jag fick slaganfall – och livet efteråt

Jag fick slaganfall dagen före julafton år 2000. Jag fick inte någon förvarning om vad som skulle ske, då jag plötsligt sjönk ihop i duschen dagen före julafton år 2000.

Jag var just färdig i duschen, och skulle sträcka mig efter handduken, då jag märkte att jag inte klarade det. Både den högra foten och högra armen sviktade plötsligt, och jag sjönk ihop på badrumsgolvet. Jag kände ingen smärta och insåg ganska snabbt att jag hade fått ett slaganfall. Min fru kom springande då jag ropade på henne, och hon och min svärson ringde 112. Ambulansen kom nästan med detsamma. Det betyder nog lite för resultatet att man får hjälp snabbt.

Snabb hjälp
Det var en läkare med i ambulansen, så jag fick hjälp redan på badrumsgolvet. Därefter bar det iväg till sjukhuset, där de gjorde en del undersökningar på mottagningen. Jag minns inte så mycket från det. De förstod nog ganska snabbt vilken diagnos de skulle ge mig.

I tre veckor stannade jag på sjukhuset och jag blev snabbt mycket bättre. Jag var helt förlamad i höger fot och höger arm, men redan efter två dagar måste jag stiga upp ur sängen.

De gav mig inte någon rullstol, men det var två personer som stödde mig, en på varje sida. Så gick vi över golvet. De satsade väldigt mycket på att jag skulle komma upp och gå innan det hade gått för lång tid, och det var nog bra. Redan efter en vecka kunde jag gå längs korridorerna med en krycka, och efter tre veckor kunde jag gå i trapporna med hjälp.

Efter några veckor på sjukhuset blev jag flyttad till behandling på ett rehabiliteringscenter. Där var det sjukgymnaster, ergonomer och till och med en logoped. Logopeden gav upp med mig, hon kom väl fram till att det inte fanns något mer att göra med mig, sa jag och skrattade.

Jag hade problem med högra delen av ansiktet, jag blev något ojämn, dreglade och pratade lite otydligt, men det gick över. Jag tyckte att upplägget var otroligt bra. De som jobbade där var specialister på slagpatienter, och varje patient fick trekvart om dagen med både ergoterapeut och sjukgymnast.


Träning
När de fem veckorna på centret var över, kunde jag flytta hem igen. Ändå fick jag anledning att få dagbehandling på centret i några veckor till. Därefter såg jag själv till att jag fick träningstimmar på ett nytt, vanligt träningscenter i närheten av hemmet, eftersom jag inte fick något erbjudande om träning från andra. På träningscentret tränar jag med vikter på foten eftersom jag fortfarande är ganska ostadig, men det mesta av träningen går ut på att få armen att fungera bättre.

De lade en väldigt fin grund för mig på träningscentret, men jag måste nog fortsätta att träna, för det tar sin tid. Jag har varit väldigt nöjd med uppföljningen både från läkare, och annan vårdpersonal som jag har mött. Jag minns speciellt en överläkare på sjukhuset som tog sig god tid att prata med mig. Han förklarade många saker för mig, och pratade om allt.

Jag har blivit duktig på att ta promenader om dagarna, och i somras letade jag efter hjortron när jag bodde i stugan. Just det att gå på en myr med kryckor var inte någon höjdare. Kryckorna hoppas jag förresten få slippa snart. Det blir en del överbelastning på den friska foten när jag använder kryckorna och jag känner det i höften; det är en belastning som tar på krafterna.

Bil kan jag inte köra själv längre, men jag har en snäll hustru som kör mig om jag vill någonstans. Jag är nämligen mycket ute och möter folk och är ganska social. Jag klär av och på mig själv, men jag behöver hjälp att knäppa knapparna på skjortorna, och jag måste ha hjälp med att laga mat. Både det att skära brödskivor och att lägga pålägg på dem är svårt med en arm som inte fungerar. Jag äter ju själv, men jag behöver lite hjälp med förarbetet, så att säga.

Man tänker ju lite på sjukdomen, och jag saknar möjligheten att gå lite mer, och vara som alla andra. Men jag är inte bitter, som många kanske kan bli. Jag har fått det här, och nu får jag leva med det. 

Många som får slaganfall, upplever att de blir mycket mer känsliga och sårbara, och det har jag märkt. Man blir mer sårbar, tårarna kommer lättare. Jag har varit med om mycket föreningsliv, och det är trist att jag inte längre kan resa mig och hålla tal utan att tårarna kommer. I helgen var jag ute och firade en god väninnas födelsedag. Henne har vi känt i många år, och jag tyckte att det var trist att jag inte kunde hålla tal för henne.

Emotionellt har jag alltså blivit mer känslig, men som de säger, det är en väldigt vanlig reaktion. Man måste lära sig att vara tålmodig, och det är jag i grund och botten.

Man 57 år

Några av dessa krönikörer har fått en ekonomisk ersättning av Bristol-Myers Squibb. Texterna är ett personligt bidrag från personer med egen erfarenhet av t ex stroke.