Jag trodde jag var odödlig

Jag är 35 år och innan jag fick min hjärninfarkt trodde jag att jag var odödlig, men det fick jag snabbt ta tillbaka. När jag motvilligt sökte akutvård trodde jag aldrig att det kunde vara en hjärninfarkt (stroke), utan trodde att smärtan berodde på utbrändhet. Så när jag fick min diagnos var det en chock.

Jag hade gått i över 2 veckor innan jag fick åka till akuten. Men jag vet precis när det inträffade. Jag hade under 2 månader haft ett kraftigt tryck i huvudet som kom under natten, det kändes som en blyklump i bakhuvet. På morgonen när jag stod på dagis och pratade med fröken då smällde det till på höger sida av huvudet, i samma sekund blev jag yr, illamående och det blev svårt att prata. Jag åkte hem, körde sen till stan för att klippa mig, men kände mig så konstig och sen övergick det i en sån smärta som inte går att beskriva. Tog några huvudvärkstabletter och gick på anställningsintervju, då jag skulle ha ett nytt extra jobb på nattetid. La mig tidigt på kvällen, för jag var extremt trött.

Under natten blev värken värre så på fredag morgon åkte jag till vår lokala läkare i Rävlanda, han gav mig några starkare värktabletter. Inget hjälpte mot smärtan utan det blev värre och värre. Har haft mycket migrän tidigare, men nu kände jag att det var annorlunda den hr gången. Helgen var fruktansvärd och på söndagen kom jag inte upp ur sängen förrän vid tre på eftermiddagen. På måndag morgon åkte jag tillbaka till samma läkare som innan helgen och sa att det stämmer inte, jag vet inte vad jag skall ta vägen. Han gjorde en neurologisk test där jag skulle följa hans finger samt lite andra rörelser. Efter det sa han att det inte var något fel på mitt huvud, utan att det var spänningshuvudvärk. Han skrev ut muskelavslappnade medicin. Jaja, tänkte jag, det var ju bra att det inte var något annat fel. Hämtade ut medicinen och åkte till min egen butik och jobbade. Men den otroliga värken släppte inte, utan det blev bara värre och värre.

Efter 2 veckor så förlorade jag känseln på min vänstra del i ansiktet, fick även svårt att prata och stå. Då åkte jag till akuten, eller min sambo tvingade mig, man vill ju inte vara en last på akuten, det finns ju de som har det värre än jag. Men efter en datortomografi (CT/DT) såg de att något hade förändrats, men de kunde inte se var det var. Dom la in mig och dagen efter gjordes en ny CT med kontrast. De skulle även på tisdagen ta vätska från ryggmärgen och det var nog det värsta jag varit med om, efter 8:e gången hade de fortfarande inte kommit igenom. Då tillkallades en annan läkare. När svaret kom från röntgen såg de att jag haft en hjärninfarkt. Då blev jag förflyttad till neurologen. Där blev det mer väntan och mera prover, nytt ryggmärgsprov, denna gången lyckades de vid det andra försöket. De gjorde en magnetröntgen (MR) samt att de gick upp med en kamera via ljumsken och filmade via halsen. Diagnosen var en dissektion på den stora artären på höger sida.

Mina tankar och känslor

Mina 2 barn är 6 år och 17 år gamla. De först tankarna som kom var att min rädsla för att inte få se de växa upp och kunna finnas där för barnen. Blev LIVRÄDD och greps av panik inom mig, men visade inget utåt till familjen. Utan höll mig lika lugn som alltid. Men inom mig var det kaos, hela havet stormar kan man säga. Sen kom alla andra praktiska bitar såsom butiken, hur ska jag nu kunna få extra inkomst så vi klarar oss?! Ingen sjuklön, eftersom jag är egen företagare. Jag skulle ju börjat jobba nätter. Jag förstod hur snabbt livet kunde förändras och det har det gjort på många sätt.

Det värsta är som många andra säger, det är ett handikapp utan att det syns utåt. Jag och min familj skall lära känna en ny identitet, för personen jag är borta nu.

Jag kan äta, gå och allt sådant men inne i skallen är det kaos. Trötthet, oro, rädd och jag kan inte föra samtal på ett sätt jag gjort innan. Vi har precis flyttat till ett nytt hus, efter många år av renovering av en gård. Vi bestämde långt innan detta att vi skulle göra en förändring för att kunna ha en bättre livskvalitet, och så pang så drabbas jag av detta. Min sambo förstår inte alls vad jag drabbats av utan tror att allt kan vara som vanligt där jag kan hänga med i svängarna.

Men jag orkar inte, hjärnan är så trött och allt känns så konstigt men det syns inte utan de tror att jag inbillar mig. Men jag känner att det är en stor förändring, hur ska de närmaste förstå vad jag går igenom varje dag?! Det är en ständig kamp varje dag, och jag pressar mig själv varje dag för att försöka vara som vanligt, men det går inte. Så livet efter 2 månader är som en berg- och dalbana som åker upp och ned hela tiden. Vissa dagar känner jag mig lite piggare, men då gör jag för mycket så nästa dag är det kaos. Men jag skall inte klaga, det kunde ha varit värre.

Jag är tacksam för livet och är glad för varje dag jag vaknar och kan vara med mina två underbara barn som jag älskar över allt. Det finns tre personer i min omgivning som förstår mig och vad jag går igenom. Det är mina underbara föräldrar och min goa väninna.

/Anna 35 år

Några av dessa krönikörer har fått en ekonomisk ersättning av Bristol-Myers Squibb. Texterna är ett personligt bidrag från personer med egen erfarenhet av t ex stroke.