Jag har tagit hand om min egen rehabilitering

Jag har tagit hand om min egen rehabilitering

2018/08/10 | Av Therese Westerlund

Jag är en kvinna i medelåldern som genomgått många tuffa år med behandlingar och ångest. Som en följd av cancersjukdom har jag drabbats av fatigue, en trötthet som inte går att medicinera bort. Under min så kallade rehabilitering upplevde jag att arbetsgivare stötte ut mig på grund av långtidssjukskrivning. Till slut sa jag upp mig och började jobba som konsult istället.

Jag hade tjugofyra års erfarenhet av strategiskt inköp och ledarskap, samt en förändringsvilja och flexibel personlighet. Min förhoppning var att hitta en arbetsgivare som värderade min kompetens och kunskap, och därför var jag beredd att söka efter en ny arbetsplats där jag var viktig.

Det blev aldrig tal om rehabilitering. Jag möttes av viskningar och blickar när jag meddelade att jag var deltidssjukskriven. Jag ville inte delge dem alla detaljer med risk för prat bakom ryggen. Jag tog hand om min rehabilitering alldeles själv.

Jag var vid det tillfället inte helt tumörfri, men nu är jag det sedan 1,5 år tillbaka. Nästan 2 år faktiskt. Nu mår jag toppen och jobbar 90 % som konsult och trivs rätt bra. Men det beror på min styrka att orka komma tillbaka. Min starka vilja att fixa det här på egen hand, och min övertygelse om att min kunskap och erfarenhet kan bidra till andra bolags utveckling. Jag är en person som inte ger mig i första taget, och jag ökade mitt kontaktnät inom mitt arbetsområde tills jag fick mitt första uppdrag.

Min rehabilitering har i huvudsak bestått av yogakurser, meditation, EFT (Emotional Freedom therapy - en form av akupunktur utan nålar), samtal med vänner och familj samt samtalsterapeut och en stor portion positivitet. Ibland har det varit tufft! Vissa stunder har jag gråtit i förtvivlan. När jag ser tillbaka kan jag dock konstatera att det har varit värt besväret. Min katt, som alltid finns bredvid mig och kurrar, har också varit ett oerhört stöd under denna period.  

Jag har ställt mig upp, borstat av dåligt ledarskap och elaka ord, och kommit tillbaka. Kroppen är inte fullt lika stark som innan cancern slog till, men den är på god väg. Jag äter nyttigt och tränar ofta. Lyssnar på kroppen när den vill vila, och tar hand om mig bättre nu. Tackar nej till uppdrag som är för krävande. Tackar ja till uppdrag som gör att jag kan fortsätta må bra.

Övertygelsen om att jag en dag kommer att hitta en arbetsplats där jag vill bli anställd och där arbetsplatsen vill anställa en före detta cancersjuk som blivit frisk igen gör mig stark. Jag tycker att det måste vara en styrka för en arbetsplats att kunna anställa en cancerpatient som överlevt. Men tycker samhället att det är så? Jag hoppas det och att dessa arbetsplatser blir de starkaste!