Som ett led i att vända den negativa trenden behövs ett bättre och närmare samarbete på i stort sett alla fronter: Mellan de politiska nivåerna (nationell, regional och kommunal), mellan de politiska blocken, samt framför allt mellan de offentliga och de privata delarna av samhället.

– Det svenska perspektivet det senaste decenniet har varit ganska mycket sjukvård och akademi. Jag tror att man behöver tänka mer sjukvård och näringsliv.

Jesper Skalberg Karlsson är kritisk till den kommitté under Vetenskapsrådet som, innan den slutligen avvecklades år 2021, skulle underlätta för kliniska studier i Sverige. Han menar att det som snarast behövs är något i stil med SweTrial som Peter Asplund, verksamhetschef vid verksamhetsområde anestesi och intensivvård i Region Örebro, föreslog förra året i en statlig utredning med den omständligt långa rubriken Förslag på̊ åtgärder för att skapa bättre förutsättningar för kliniska prövningar – för en bättre välfärd och en starkare life science-sektor.

SweTrial kan enligt Asplund bli arbetsnamnet på ett nytt och statligt finansierat partnerskap mellan företrädare från industrin och hälso- och sjukvårdens sex samverkansregioner. Syftet är att bland annat ta fram en handlingsplan för kliniska prövningar samt årliga verksamhetsplaner för att ”stärka genomförandekapaciteten i hälso- och sjukvården för kliniska prövningar.” Inspiration kan hämtas från liknande partnerskap i andra länder (exempelvis NorTrial i Norge och TrialNation i Danmark) och efter en tid bör arbetet följas upp och utvärderas av Socialstyrelsen och Vinnova.

Om SweTrial blir verklighet återstår att se. Klart är hursomhelst att politiken ofta har svårt att hålla jämna steg med läkemedelsbranschens allt högre innovationstakt.

–  Det händer mer på läkemedelssidan och behandlingssidan nu än det kanske någonsin gjort. Det går oerhört fort.  Politiken är lite i bakvattnet och vi tar mindre steg än vad som görs inom näringslivet.

Det går att ana en viss otålighet hos Jesper Skalberg Karlsson när han berättar om de åtgärder som behöver vidtas för att Sverige inte ska halka efter i utvecklingen. Som utbildad civilingenjör på Kungliga Tekniska Högskolan har han en förståelse för att byråkratiska hinder kan bli en hämsko för de framsteg som krävs för att ge svårt sjuka patienter tillgång till livsnödvändiga läkemedel och terapier. Faktum är dock att utvecklingen i delar av övriga EU går om möjligt ännu långsammare.

–  Vi behöver se till att Europa inte halkar efter nu när vi tittar på en ny läkemedelslagstiftning som riskerar att försämra dataskyddet och driva bolag ut ur Europa till USA. Sverige behöver vara en röst för ett mer konkurrenskraftigt Europa. Här tror jag verkligen att mer behöver göras för det finns krafter i EU som inte har de här frågorna högst upp på dagordningen.

Efter sommaren intar 705 nyvalda ledamöter Bryssel och Strasbourg för en ny femårig mandatperiod i Europaparlamentet. Senare på hösten tillträder dessutom en helt ny kommission, vilket innebär att kommissionärerna för exempelvis hälsa (i dag företrädd av Stella Kyriakides från Cypern) och för forskning och innovation (i dag företrädd av Iliana Ivanova från Bulgarien) sannolikt kommer att bytas ut. Kanske kan det politiska persongalleri i EU som då tar vid ställa högre krav på att varje medlemsstat ska röja undan byråkratiska hinder och bereda vägen för ett mer innovativt och patientnära vårdsystem.

Som bekant skiljer sig vårdens regelverk, inte bara mellan EU:s 27 medlemsländer, utan även mellan olika jurisdiktioner och förvaltningar inom varje enskilt medlemsland. Detta märks inte minst i Sverige som har 21 regioner med, som Jesper Skalberg Karlsson uttrycker det, ”enorma” inbördes skillnader vad gäller exempelvis tillgänglighet.  

Skillnaderna beror delvis på att lagstiftaren (det vill säga riksdagens 349 ledamöter, varav Jesper Skalberg Karlsson numera är en) låtit svensk hälso- och sjukvård bli ”personbunden” i så måtto att det ofta är upp till enskilda direktörer och chefer att avgöra både hur, och med vad, man vill arbeta. Det märks tydligt vad gäller kliniska prövningar; vissa eldsjälar bland de högre tjänstemännen anser att kliniska prövningar tillhör vårdens absoluta kärnverksamhet medan andra ser kliniska prövningar som ett valbart tillägg.

Detsamma gäller arbetet med digitalisering i stort. Här måste infrastrukturen bli betydligt mer enhetlig och strömlinjeformad så att varje region inte fortsätter att ta fram individuella lösningar och därmed försvårar samarbetet med andra offentliga och privata aktörer.

–  En av de saker som jag verkligen har blivit förvånad över sen jag började jobba med hälsofrågor är hur osammanhängande den svenska IT-infrastrukturen inom vården faktiskt är. Och då menar jag inte det som man slentrianmässigt säger ”vi har alldeles för många journalsystem”, utan snarare det faktum att hälsodata inte kan dela sig i hela vårdkedjan.

Arbetet med att underlätta delningen av hälsodata har tydlig bäring på den nya läkemedelsstrategin och här har Jesper Skalberg Karlsson problembilden klar för sig.

–  IT-frågan och hälsofrågan är ju tätt sammankopplade och här tycker jag det är viktigt att vi tar kliv mot det som människor förväntar sig. När man tittar ut i samhället ser man att svenskarna är väldigt digitalt mogna. Min mormor använder BankID, det är inte fallet i resten av Europa. Samtidigt ser vi hur svenska företag är otroligt digitaliserade och ligger långt fram – inte bara enhörningar som Spotify, utan väldigt brett. Näringslivet ligger långt fram, men mina vänner som pluggade till läkare på efter gymnasiet använder fortfarande fax.

En av problemets huvudkomponenter är enligt Jesper Skalberg Karlsson alltså föråldrad teknik och att digitala verktyg inom vården inte håller jämna steg med utvecklingen i övriga delar av samhället. Det försvårar i sin tur förverkligandet av den så kallade ”tredje vårdformen” – alltså satsningar på sjukhusvård utanför sjukhusen – som diskuterats flitigt i vårdkretsar på sistone. Med rätt tekniska lösningar ska det bli möjligt för patienter att få den behandling de behöver där de redan befinner sig; både primärvård och mer specialiserad vård ska i större utsträckning komma till patienterna, snarare än tvärtom.

Att möjliggörandet av en tredje vårdform kommer att kosta, åtminstone i det korta perspektivet, går inte att förneka. På läkemedelssidan är dock kostnaderna mer att betrakta som en resurssmart investering, menar Jesper Skalberg Karlsson.

–  Alltså vi har en tendens att när Socialstyrelsen släpper nya siffror för hur läkemedelskostnaderna utvecklar sig bli livrädda och funderar på hur vi ska minska utgifterna. Samtidigt så behöver vi vara ärliga med att om människor kan leva mer hälsosamma liv, komma tillbaka i arbete och fortsätta bidra så är det bra för hela samhället – inte bara för den enskilda som blir frisk utan även för dem som finns i deras närhet.

Ett närliggande bekymmer är att regionerna inte investerar tillräckligt mycket tid och pengar på sin personal. Jesper Skalberg Karlsson säger att han inte vill ”komma med pekpinnar” vad gäller regionernas personalpolitik, men det är uppenbart att mer behöver göras för att undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, medicintekniska analytiker, farmaceuter och alla andra vårdprofessionella ska trivas på sina arbetsplatser. Det handlar om att satsa mer på hållbara scheman och ett nära ledarskap, men också om att främja det livslånga lärande som gör att personalen upplever att de kan utvecklas och växa inom sina respektive kompetensområden. All kunskap har en viss ”halveringstid” och det är viktigt att lärande och förkovran uppmuntras, särskilt inom läkemedelsområdet där utvecklingstakten är rekordhög.  

–  Vi behöver titta på hur fortbildning och utbildning under hela livet kan bli mer möjligt. Min generation och generationerna efter min förbereder sig inte på ett yrkesliv på samma arbetsplats och guldklocka efter 25 år av lång och trogen tjänst. Vi kommer ha ett betydligt mer rörligt arbetsliv.

Efter ett samtal på närmare en timme är det dags för Jesper Skalberg Karlsson att skynda vidare. Likt många andra riksdagsledamöter är han bara i Stockholm tre dagar i veckan – tisdag till torsdag – och på den korta tiden är det många möten som ska avhandlas. Det ska ju bli mer ”verkstad” i vårdpolitiken, och den nya läkemedelsstrategin kräver att den målmedvetna civilingenjören från Gotland axlar sin del av ansvaret.