Det var en kväll laddad med både hopp och frustration – och Evris Michalopoulos, BMS:s Nordenchef, satte tonen. 

– När EU godkänner ett nytt läkemedel, behöver svenska patienter vänta i snitt ett och ett halvt år. Vi kan inte acceptera det, sade han och tillade att Sverige idag rankas på plats 17 av 22 europeiska länder när det gäller att investera i nya läkemedel. 

Siffrorna är nedslående för ett land som länge betraktat sig som en ledande life science-nation. Svenska priser ligger 18 procent under det europeiska genomsnittet, och andelen EU-godkända läkemedel som svenska patienter faktiskt får tillgång till har sjunkit dramatiskt på bara fem år. Michalopoulos var tydlig med vad BMS:s närvaro i Hagastaden signalerar. 

– Flytten till Life City är inte bara en adressändring. Det är vårt sätt att säga: vi tror på Sverige. Vi tror på lång sikt – på ekosystemet, på patienterna och på de samtal vi för idag och framöver.

Jakob Forssmed betonade att Sverige historiskt byggt sin styrka på samarbete mellan forskning, sjukvård och näringsliv – men att detta inte kan tas för givet. Den globala konkurrensen om investeringar, kompetens och kliniska prövningar är hårdare än någonsin. Han lyfte också den geopolitiska dimensionen, där diskussioner om läkemedelspriser riskerar att förändra incitamenten för forskning och innovation i grunden. Life science kräver stabila spelregler och ett nära samarbete mellan politik, vård och näringsliv – över flera mandatperioder. Uppdrag till TLV och Läkemedelsverket är på plats, men Forssmed erkände att innovationer ibland bromsas av regelverk snarare än stöds av dem. 

Även ur ett europeiskt perspektiv är bilden tydlig: BMS:s europachef Emma Charles pekade på risken att Europa tappar mark när tillgången till innovation blir allt långsammare och mindre förutsägbar, och underströk att patienter inte ska behöva resa till andra länder för behandlingar som redan är godkända i EU.

Den första panelen samlade företrädare för näringsliv, regioner och opposition kring frågan: om alla är överens om målet, varför händer det då så lite?

Life science-samordnaren för Stockholm, Pontus Holm, hade intervjuat ett dussintal läkemedelsbolag och konstaterade att problemet inte är att läkemedlen inte kommer in – utan att det tar för lång tid och når för smala patientgrupper, med olika systembrister i varje enskilt fall. Oppositionspolitikern Daniel Vencu Velasquez Castro (S) delade bilden och presenterade tre konkreta förslag: ett exportmål kopplat till life science som andel av BNP, ett nationellt samverkansprogram, och att Sverige ska gå vidare med AI-kommissionens färdplan för life science. 

Jessica Lundström, Nordic Head Government Affairs på BMS, lade till dimensionen förutsägbarhet. 

– Alla bolag har en bild av att läkemedelsintroduktionen i Sverige har blivit sämre, även i förhållande till andra europeiska länder. Vi låg förut på ett snitt i Västeuropa. Nu ligger vi mer i nivå med Östeuropa. 

Noria Manouchi (M) underströk att innovativa läkemedel inte är en utgift utan en investering i bättre hälsa och ökad konkurrenskraft – men att systemen inte är byggda för att hantera det perspektivet. Panelen var ovanligt enig: det finns inga enkla strömbrytare, men det finns många skruvar att skruva på.

Den andra panelen fördjupade sig i vad som krävs längre ner i systemet. Riksdagsledamot Christofer Bergenblock (C) lyfte att läkemedel inte introduceras i tillräcklig takt, att särläkemedel är särskilt problematiskt och att tillgången varierar kraftigt beroende på var i landet man bor. En aviserad läkemedelsutredning har ännu inte blivit av. 

Professor och överläkare Stephan Mielke beskrev ett exempel på ett immunoterapiläkemedel mot multipelt myelom som godkänts på EU‑nivå men saknar finansiering i Sverige, vilket belyser de svåra prioriteringar som vården ibland ställs inför.

Budgetchefen Tobias Lundin Gerdås (S) efterlyste snabbare besked, minskad marknadsrisk för bolagen och en omgående utredning av prissättningssystemet. 

Mitt i policy-retoriken tog patientföreträdaren Margareta Haag, Nätverket mot Cancer, ordet och påminde om vad samtalet egentligen handlar om: ojämlik tillgång, uteblivna kliniska studier och år av liv som försvinner i väntan på beslut som dröjer. Hennes budskap var enkelt och skärande: vi kan inte vänta.

Kvällen mynnade ut i konkreta förslag: nationell styrning av läkemedelsintroduktion, ett mer transparent och förutsägbart prissättningssystem samt statlig samordning av life science-strategin. Forssmed pekade på forskningspropositionen som ett historiskt steg, men erkände att systemfelen är många och tar tid att rätta till. 

Det råder bred enighet om målet. Frågan som ställdes på sin spets är om denna enighet nu kan omsättas i den politiska handlingskraft som patienter, vård och industri länge väntat på. Evris Michalopoulos sammanfattade kvällens anda: 

– Det vi gör idag formar patientens hälsa och Sveriges framtida välfärd. Vi tror inte på att tala förbi varandra. Vi tror på samverkan, hand i hand. Men samverkan utan handling är bara ett möte.