Snabbare upptag av nya innovationer för en mer jämlik vård

Almedalen 2018

För sjätte året i rad arrangerade Bristol Myers Squibb ett seminarium i Almedalen på temat cancer, innovationer och vad de betyder för utvecklingen av vården. Årets seminarium handlade om införandet av nya innovationer inom vården, både vad gäller ny teknik och nya terapier, och hade rubriken ”Digitalisering av vården och introduktion av nya behandlingar – varför tar det sådan tid?”

Seminariet modererades av kommunikatören Helga Baagøe och livesändes direkt på Bristol Myers Squibb (BMS) hemsida. Lokalen var nästintill fullsatt och i publiken fanns företrädare från bl.a. Läkemedelsutredningen, politiken, LIF och patientorganisationer.

Hudcancer, som är den cancerform som ökar allra snabbast, var utgångspunkten för seminariet. Detta gäller även malignt melanom, den allvarligaste formen av hudcancer. Just malignt melanom är ett område inom vilket det kommit ett flertal nya innovationer på senare år, både inom teknik och läkemedel. Många är överens om att diagnostiken inom malignt melanom behöver digitaliseras och att vården behöver använda nya behandlingar. Trots det har införandet av nya innovationer tagit lång tid.

Utifrån detta syftade seminariet till att diskutera ett antal frågeställningar, däribland: Hur kan vården förbereda sig för att snabbare kunna införa framtidens innovationer? Hur ser digitaliseringens möjligheter inom hälso- och sjukvården ut? Varför stöter införande av IT-hjälpmedel på problem? Fallet teledermatoskopi – varför tar det så lång tid och vad bromsar införandet? Vilka utmaningar har läkarkåren stått inför med immunterapierna vid malignt melanom och vad hade kunnat hanteras på ett annat och mer effektivt sätt? Går det att säkerställa att hälso- och sjukvården blir bättre på att absorbera innovationer i form av exempelvis ny teknik och nya behandlingar?

Är det rättvist att inte använda ny teknik?

Seminariet inleddes med en diskussion med Mathias Ekman, Director Industry Solutions, Microsoft Western Europe, om teknikens möjligheter inom hälso- och sjukvårdsområdet. Mathias Ekman argumenterade bl.a. för att vården behöver bli bättre på att förstå kraften i digitaliseringen och kraften i människors efterfrågan på digitala verktyg. Enligt honom finns det ett glapp mellan hur snabbt teknikutvecklingen sker och hur snabbt vården har möjlighet och energi att ta till sig nya innovationer. Han ifrågasatte även huruvida det är rättvist, ur ett jämlikt vårdperspektiv, att man inte tillämpar ny teknik, med tanke på att många av de metoder som används idag inte alltid är helt säkra eller rättvisa.

Därefter redogjorde Jan Lapins, överläkare på Hudkliniken på Karolinska Universitetssjukhuset, för hur teledermatoskopi fungerar samt hur införandet av det går till. Teledermatoskopi är en metod för diagnostik av malignt melanom. Metoden innebär att primärvården fotograferar misstänkta hudförändringar med en smartphone kopplad till en förstoringslampa, ett så kallat dermatoskop. Därefter laddas bilden via en mobilapplikation till en databas, som sedan granskas av hudcancerspecialister som tar del av bakgrundsinformationen, granskar bilderna och skriver ett utlåtande. Primärvården får därefter rekommendation om hur fallet bäst behandlas och patienten har informerats om svaret inom loppet av en vecka. Det har genomförts ett antal mycket framgångsrika pilotprojekt med teledermatoskopi i Sverige, men trots deras framgång är metoden ännu inte införd över hela landet. Jan Lapins menar att det tidigare funnits en del juridiska och tekniska hinder, exempelvis vad gäller patientdata och kryptering, men att dessa nu är undanröjda och att det som återstår är att det måste finnas en organisation som tar hand om och stöttar användningen av sådana här system. Mer konkret behöver landstingen bestämma sig för att införa metoden och hitta fungerande ersättningsmodeller, enligt Jan Lapins.

Stora regionala skillnader vid införandet av immunterapier

Under seminariets andra del flyttades fokus från innovation i form av ny teknik till innovation i form av nya terapier, och mer specifikt immunterapier mot malignt melanom. Immunterapi innebär att kroppens naturliga försvar – immunsystemet – används vid behandling av olika typer av sjukdomar. Immunförsvaret kan bekämpa alla typer av sjukdomar i kroppen, inklusive cancer. Denna del bestod av ett samtal med Nils Wilking, leg. läkare och docent vid Karolinska Institutet, om införandet av immunterapier mot malignt melanom.

Nils Wilking inledde med att berätta att det relativt snabbt fanns tydliga bevis på immunterapiernas goda resultat, och att de därmed rimligen borde ha nått ut snabbt till patienterna. Trots det kom införandet i Sverige betydligt senare än i närliggande länder som exempelvis Danmark, och även senare än EU-genomsnittet. Dessutom fanns det stora skillnader mellan olika regioner sett till införandet.

Nils Wilking var även tydlig med att påpeka att det inte råder någon resursbrist inom cancervården, utan att bättre struktur och organisation är det som behövs. För att åtgärda ojämlikheten gällande införandet vill han se en ökad nationell styrning så att beslut om införande inte är upp till de lokala klinikerna. Han önskar även en statlig introduktionsbudget för nya innovativa cancerläkemedel som skulle gälla under de första tre åren.

Ökad nationell styrning en möjlig väg framåt

Seminariets tredje och sista del utgjordes av en politisk panel bestående av Acko Ankarberg Johansson, partisekreterare (KD) och ledare för Alliansens arbetsgrupp inom sjukvård, och Anna-Lena Sörenson, riksdagsledamot (S) och vice ordförande i Socialutskottet. Båda politikerna var överens om att införandet av innovationer inom vården måste ske snabbare, men har olika syn på statens roll. Acko Ankarberg Johansson efterlyste att man från ett nationellt håll tar ett större ansvar för samordning mellan landstingen, för att minska de regionala skillnaderna, vilket exempelvis skulle kunna ske genom den statliga finansieringslösning som Nils Wilking nämnde tidigare. Anna-Lena Sörenson, å andra sidan, menar att det redan finns tillräckligt mycket nationell styrning genom de nationella riktlinjerna. Hon efterfrågar istället en bättre fungerande organisation inom vården och betonade vikten av en fungerande kunskapsstyrning. Något de båda var överens om dock var vikten av att det frigörs tid för vårdpersonalen att prova och implementera nya metoder.